Ibland tror man att man har koll på allt...

I min trädgård har jag några olika höstflox - Phlox paniculata.

Cecil Hanbury är rosa med dragning åt aprikos. Den mörkt ceriseröda har jag inget namn på. Men den är färgstark och vacker. Dess blommor har en riktigt ljus baksida.

  

På ett ställe i trädgården har jag samlat mina vita flox. De är riktigt kritvita men ibland kan en vinröd strimma leta sig in bland blombladen. De här vita blommorna lyser verkligen upp höstrabatten så jag har tagit vara på frösådderna och placerat ut dem som "utfyllnad" lite här och var. Blommorna är stora och blombladen ligger lite omlott. 

Phlox paniculata "Mia Ruys"

Av någon anledning, förmodligen doften som jag kommer ihåg sen barndomen, lutade jag mig ner över några blomklasar idag. Va? De var ju olika! Blommorna såg inte alls lika ut. Det var två helt olika sorter. Jag som trodde att jag bara hade en sort. 

Phlox paniculata fujiyama "Blanc"

Men när jag letade i min växtlista som jag omsorgsfullt fört i många år så hittade jag faktisk båda namnen. Googlade och fick bekräftat vem som var vem. Fujiyama kommer från Monika Fryklund 2007. Mia Ruys köpte jag på Åsby redan 1998.

Så var det mysteriet löst!

Flox kan krypa efter marken också. T.ex. Phlox stolonifera som jag har i en rosa och en vit variant. På svenska kallas den helt enkelt krypflox. 

Allt som kryper på marken är inte fy skam. Det som inte väser, är sicksackmönstrat och biter en t.ex.!

Torvblock innehåller inte bara torv...

Den som vill ha fina kanter på sina rabatter ska inte skaffa torvblock. Ur dem spirar frön. Det blir olika mossor, ljung m.m. av dem. Djuren älskar torv. Ekorrar tar bitar från blocken till sina bon och skator och andra fåglar vill också ha lite med. En vår såg jag vårt ekorrpar som boade i granhäcken hoppa från häcken upp på planket mot gatan. Balansera hela vägen bort till planteringen med torvblock, hoppa ner, ta en bit torv och balansera tillbaka till boet med den. Om och om igen. Jag lät dem hållas.

För många år sedan besökte jag en trädgårdsamatör som ramat in sina rabatter med torvblock. Hon berättade att hon plockade flera liter lingon på plantor som uppkommit ur torven. 

Av torvblocken finns inte mycket kvar. Bara en platt liten hög.

Jag kunde inte släppa tanken på lingontuvor i trädgården men jag hade dåligt med tålamod. För att hjälpa naturen på traven så hämtade jag några lingonplantor i skogen. Förlåt!

Jag satte ner dem i skarven mellan torvblocken och de har nu spridit sig över hela blocket på de ställen jag planterat dem. Varje år plockar jag någon deciliter med lingon. Gissa om de blir värdefulla! Jag brukar råröra dem med socker och äta dem vid något speciellt tillfälle. 

I några andra torvblock har jag planterat tranbär. De älskar sin "sura" omgivning och revar sig ut över gräsmattan. Jag låter bären mogna och när de är riktigt isiga av vinterns kyla så plockar jag dem och kokar en liten, liten syltskvätt av de mörkröda bären.

Tranbärsplanta i ett torvblock

Nu i augusti är bären långt ifrån mogna. 

Tranbär behöver precis som slånbär en frostnatt för att bli lite sötare. Nuförtiden finns det ju frysboxar så om man inte orkar vänta så plockar man dem när de blivit röda, en sen höstdag och låter dem få sin frostknäpp inuti frysen. Sen tar man fram dem när man får lust att koka lite sylt. Jag har även plockat tranbär i början på året efter snösmältningen, på en myr. Det går bra det med.

Jordgubbshallon - Rubus illecebrosus

Under några år har jag varit ägare till en underlig växt - jordgubbshallon. Den sprider sig med rötterna, är taggig och kan nog lätt bli en plåga om man låter den sprida sig hejdlöst.

Jag har den på ett ställe där den inte kommer så långt!

Jordgubbshallon, Rubus illecebrocus, är som ett jättesmultron. En 40 cm hög planta. Bärets form är som ett hallon och har en yta som en jordgubbe/smultron. Det här bäret kommer från Japan men trivs alldeles utmärkt hos oss. De vita blommorna kommer först och bären börjar mogna i slutet av augusti. Storleken överträffar smaken! Bären blir c:a 3 cm stora men smakar just ingenting mer än lite sött. Men som dekoration på tårtor blir detta jättebär en succé. Den är en fröjd för ögat!

Skensmultron - Potentilla indica

För två år sen fick jag en kruka med en spaljerad växt med gula blommor av två arbetskamrater. Det såg ut som en klättrande/revande smultronplanta men hade gula blommor. Den gav några små smultron som fick ruttna bort eftersom jag är allergisk mot smultron och jordgubbar

Jag trodde inte att den skulle klara vintern men blev ganska förvånad när det kom några revor med gula blommor nästa år. På marken där krukan stått föregående sommar. Det var revor som slingrat sig över krukkanten och ner på marken och slagit rot. 

Här är den gula blomman precis på väg att slå ut

Den här växten var inte alls så kinkig som jag trodde. Jag hittade den på flera ställen i trädgården senare. I år har den första plantan tagit sig ordentligt och gett många röda frukter.

Smaken är inget att skryta med. Bären smakar nästan ingenting och de är liksom "luftfyllda" så de krymper och försvinner när de når tungan. Idag googlade jag på "smultron med gula blommor". (Tack för Google, världens bästa hjälpmedel när det gäller växter och annat!)

Jag blev överraskad, för det här är inget smultron, det är en potentilla. Släkt med fingerörten. Den smultronlika uppenbarelsen heter Potentilla indica och kallas på svenska för skensmultron. Inte att förväxlas med trollsmultron som har vita blommor och oätliga frukter. Som också är en potentilla men tillhör ett undersläkte - Drymocallis.

Nu har jag lyckats ta reda på några revor och krukat upp dem. Jag vill ha den här nykomlingen i min trädgård. När jag skulle fotografera den idag fick jag syn på den här frukten som knappt visat sitt rätta jag än. Vilken skönhet, vilket mönster. Tänk vad naturen kan!

Äppelgurka, Chinese Slangen, taggreva och malabarspenat.

I mitten av sommaren fick jag en liten planta av äppelgurkan "Lemon". Den mognar nu i växthuset. Första året som jag odlade denna lilla krispiga och goda gurka fick jag många frukter. Året därpå lyckades inte en enda gurka gå fram. Förmodligen kräver den en lång och solig sommar trots att den kallas frilandsgurka. Eller växthus. Den är i alla fall klart odlingsvärd. Men den ska ätas medan den fortfarande är ljus. När den mörknar blir skalet hårt och krispigheten avtar.

Chinese Slangen växer som om den hade betalt. Jag har den i sallad, skivar och lägger in i ättika och socker, ger bort m.m. Man kan nästan sticka sig på dess taggar men med diskborstens hjälp borstar jag bort dem innan jag tar itu med den.

En annan gurka som växer till sig just nu är den amerikanska vildgurkan taggreva. Dess latinska namn är Echinocystis lobota. Jag fick en liten planta i slutet av juli av en STA-medlem. Den klättrar nu uppför det stöd jag satte bredvid den i krukan och har även bildat frukter. Först kom blommorna som sig bör. Vita med hängande flikar.

Bladen är vackra och klängena långa och starka så att växten kan klättra ordentligt.

En dag satt de bara där, frukterna! Ibland hinner man liksom inte med. Det är likadant med gurkorna. Rätt som det är hänger det en riktig baddare bakom bladen. Man märkte inte ens när den bildades. Ibland undrar jag om man inte skulle kunna se hur de växer. Om man sitter och stirrar en timma eller två!

Den här gurkan är giftig. Men vem vill stoppa den taggiga rackaren i munnen?!

Vissa växter vill man inte vara utan. Den här ska jag ha nästa år också. Så jag får se till att ta frön när de mognar.

En annan 1-åring som jag inte vill vara utan nästa år är malabarspenaten (Basella alba). Det är också en klättrande ranka. Men till skillnad från taggrevan är den ätlig. Bladen är köttiga och kan användas precis som vanlig spenat och mangold. Jag planterade två plantor i en kruka under försommaren och placerade två "stänger" i den, som de kunde klänga utefter. Nu i slutet av augusti är rankan c:a 1,70 m.

Stjälken är vackert vinröd och bladen har nerver och kanter i en vinröd, lite ljusare nyans.

Blommorna är små men med färger i vitt och rosa utgör de ändå en fin kontrast mot bladverket. Det ska bli intressant att se hur fröna ser ut. Jag ska definitivt spara några, för den här växten är lättodlad.

I.o.m. folks resande har världen krympt. Till förmån för utbyte av plantor och fröer. Carl von Linné var en man som reste runt i världen och artbestämde massor av för oss okända växter bl.a. malabarspenaten. Han var lite före mig! Första gången jag fick höra talas om den var 2014...

Skördetid

Jag älskar att skörda. Inte i stor skala men i det lilla. Att gå ut i trädgården och komplettera middagen med egna primörer är lycka och rikedom för mig. Jag är ju född på hösten så jag kanske har det i mig från bröstmjölken. 

De lila ärterna "Blauwshocker" blev manshöga och har nu böjt sig ner över spaljéerna. Jag plockar många varje vecka. Ännu har jag bara ätit dem råa. Jag älskar ärter så det blir inga kvar till nåt annat!

Gurkan "Chinese Slangen" hänger nu på minst 3-4 plantor. Alla blir inte smala, de i växthuset blev jättetjocka. Kanske har de det för bra där. De jag odlar utomhus i krukor blir smala och taggiga. Men taggarna borstar jag bort i samband med att jag tar in och tvättar av dem.

Chiliträdet "Christmas Bells" ger massor med frukt. Trädet är gigantiskt. Når ända upp till taket på växthuset och har 100-tals blommor. Det både blommar och ger frukt vartefter. För den som inte är så förtjust i stark mat så passar den här chilin bra. Om man tar bort kärnor och membran så känner man nästan ingen styrka alls. Jag föredrar mycket starkare chili så jag låter allt sitta kvar och hackar dem som dem är i sallader och annan mat.

Sen var det det där med tomater. Jag tycker det är kul med annorlunda sorter och storlekar än de vanliga röda. I växthuset har jag Oxheart som ger stora frukter och en som ska ge 2-kilos. Ännu har de inte nått den vikten men de är köttiga inifrån och ut. Igår gjorde jag paj på dem. Ihop med gräslök och ost. 

Green Zebra är en fin tomat som är grönrandig. När den mognar går den i gult.

F.ö. har jag vita körsbärstomater, svarta små, stora ludna, orange, minismå ampeltomater m.m. Houndreds of thousands ger massor med pyttesmå tomater. Mycket användbara för de är så små så de kan läggas hela i maten eller i en sallad. Får man för många fryser man ner en påse till framtida grytor.

De färgglada morötterna är delikata att äta som de är eller bara lätt kokta i saltvatten. Med smör! Precis som vi gör med färskpotatisarna och rödbetorna. Har man såna delikatesser och riktigt smör så behöver man inga andra tillbehör.

Syltad pumpa kan jag inte vara utan. Jag gör den på squash. Och vad vore en sommar utan att få strö guldgula ringblommeblad över olivoljan och röra om. Det blir ju undergörande ringblommesalva så småningom. 

  

Smörgåsgurka - check! Nu ligger det 6 kg gurka i lag och väntar. En årsförbrukning till oss två. Den håller sig lagom krispig i ett helt år. Sen är det dags att göra ny.

Innan sommaren är slut kommer det att bli ännu mer skördat. Jag har precis sått en ny laddning med olika salladssorter. De grodde på två dagar! Mache- eller fältsalladen är bäst. Inga insekter eller sniglar vill ha den. Plantorna är fina och utan hål efter jordloppor. De skördas hela. Man tar helt enkelt hela plantan och nyper bara av den lilla rotttråden och de understa bladen. Eller också delar man den bladvis. Den klarar sig långt efter frost och kan skördas under snön. Inte för inte kallas den för vintersallad!

Hösten får mig att må bra. Jag känner mig duktig. Skördar, torkar, kokar och syltar. Så där lite lagom och när jag får lust. Hösten är en bra årstid för min själ.

En hortensia kan bli fler

Våra grannar Anja och Alois har en underbar hortensiabuske med ljuvligt blå blommor. 

I våras fick jag några sticklingar av den. Alla tog sig sig!

Man kan inte tvinga hortensior att ändra färg. De kan blomma i rosa, rött eller blått och färgen beror på vilken sort man köpt. När det gäller blå hortensior kan det hända att de med åren blir lite smutsrosa. Då gäller det att hålla jorden sur om man vill behålla dem blå. Undvik kalcium. 

En av de tre sticklingar jag tog hade en liten blomknopp i sig. Nu blommar den med ljuvligt rosa blommor. Liten men naggande god. 

Hortensior verkar inte vara speciellt jobbiga att "sticka". Ta en lagom förvedad bit av en och stick ner i jorden på försommaren. Grönskar den efter några veckor så har den tagit fart.

Min stora, svulstiga Annabelle är lika enkel att föröka. Blommorna mäter nästan 25 cm i diameter. Liljan framför har en storlek på 20 cm!

De här blomklasarna sitter kvar länge. Sen höst så torkar de in och hela vintern "blommar" de på busken. På våren får vindarna dem att lossna och de driver runt likt vilda västerns torra buskar, på tomten.

Den vackraste av alla hortensior är sammetshortensian. Med ludna blad och blommor i vitt och lila. I år verkar den må speciellt bra. Jag har aldrig haft så många blommor på min buske som står skyddad vid dammen. 

Det var en gång en gång...

Allt började med ett foto i en gammal trädgårdstidning som jag fått av en snäll granne. Det var en bild på en hemgjord gång av olika plattor och stenar. Gången gick utefter ett hus och svängde av runt hörnet bakom det. Den var som ett konstverk med alla färger och former!

Medan jag satt där i växthuset och fikade och mumsade på min macka så började hjärncellerna studsa och hoppa. Tänk om jag kunde göra nåt liknande bakom växthuset vid utgången genom planket mot gatan. Vi hade ju en del stenar av olika slag liggande men hur många visste jag inte. Skulle de räcka? Skulle de passa ihop?

Våren blev varmare och varmare och jag skred till verket nån gång i april. Först inventerade jag mitt stensortiment. Allt som var platt på ena sidan dög. Plus att det skulle vara frosttåligt. T.ex. inga tegelstenar som drar åt sig väta och spricker när det blir kallt.

Jag samlade stenarna i högar och märkte att det var rätt många. De skulle nog räcka. Sen lade jag ut dem en och en. Provade och pusslade och studerade och funderade.

Så började det digra arbetet med att få ner dem i jorden så att de låg stadigt och så att gången blev slät att gå på. Jag grävde med planteringsspaden och slet med plattorna, speciellt de största och tyngsta. Jorden var lite våt och det gjorde inte saken bättre. 

Den dagen blev c:a en kvadratmeter lagd, sen tog orken slut. Vad jobbigt det var!

Nu hade jag bara resten kvar...

Efter några veckors fint väder så kom regnet. Det satte stopp för vidare arbete. Och glad var jag. För nu kunde jag skjuta upp mitt projekt ett tag. Tills jag hämtat nya krafter.

Sommaren fortsatte med samma dåliga väder så gången låg i träda ett bra tag. Men jag är envis. Ger mig inte när jag har bestämt mig för nåt. Sliter som ett djur och bryr mig inte om om jag inte kan röra mig efteråt. Det som inte dödar det härdar...

Någon gång före sambons semester sa han: 

- När jag får semester sen så kan jag kanske hjälpa dig med gången.

Jag är en sån som gärna vill göra mina projekt själv. Från början till slut. Men jag måste motvilligt erkänna att jag blev lite lättad. När sambon jobbar så går allt som en dans. Jag själv jobbar utifrån mina kroppsliga förutsättningar. Sakta och energisparande utan stress och små stunder i taget. Det arbetssättet funkar för mig. Det har jag lärt mig under min sjukdomstid. Man behöver inte sluta med sånt man tycker är roligt man gör det bara på ett annat sätt.

Nu i augusti blev det äntligen en fin dag då vi inte hade något speciellt för oss och vi satte igång. Min klena insats dög inte till fullo. Alla mina omsorgsfullt lagda plattor fick lyftas bort. Det mest praktiska var ju att gräva ut hela gången först! Grus skulle ju i också och det var också mest praktiskt att det kom i först. Det var några timmars hårt jobb. För sambon! Jag bidrog och underlättade så gott jag kunde. Sen tog vi fikarast.

Efter en stunds vila var vi redo igen. Nu skulle stenarna på plats. Det var bara att lägga om dem en efter en. Men nu bestämde jag!

De stenar vi själva hade räckte nästan hela sträckan. I den där trädgårdstidningen så medföljde ett tips: Om inte stenarna räcker så fråga grannarna. Alla har några som ligger och skräpar.

Jag kom på att en av våra grannar hade frågat om jag ville ha vanliga fyrkantiga betongplattor. Den gången tackade jag nej. Jag hade tillräckligt med såna och tyckte de var lite tråkiga. Men nu skulle det faktiskt behövas en eller två sådana och några små.

Jag slog en signal till grannen. Det var bara att komma och hämta. Jag fick dessutom några mindre stenar som de hade liggande. På med grus, borsta, vattna och så var det klart.

Resultatet blev över förväntan. Som vanligt när sambon och jag jobbar ihop blir resultatet bra. Jag bidrar med kreativiteten, sambon med sina kunskaper. Vi är riktigt effektiva när vi sätter igång. Så länge var och en gör olika moment. Annars osar det! Vi är ju båda såna som "kan själv".

Nu ska allt få sätta sig lite. Sen kommer vi att lägga på lite mer grus, borsta och låta det sjunka in. Voila!

(PS. Idén ligger ute i en Facebookgrupp som heter "Återbruka mera". En grupp där man lägger ut idéer om hur man kan använda gamla saker att göra nåt nytt av. Mycket inspirerande grupp! Min gång har fått över 1000 "gilla" redan och en hel del glada tillrop och beröm. Det är verkligen jättekul.)

Semestern är snart slut men inte sommaren

Semester är ledighet. Och förväntan. I år har min sambo varit ledig sex veckor i streck. Hela sommaren tycks det som. Alla tjatar om den dåliga sommaren men jag tycker inte att vädret ska få bestämma för mycket. Precis som min sjukdom inte får göra. Man får hitta andra sätt att göra saker på. 

Nästan alla barn verkar älska att sova i tält. Kanske för att man har dem man älskar nära. Och är man mormor så måste man naturligtvis sova i alla tält, alla vill ha en liten del av en. Att komma ner på madrassen är lätt. Värre är det att komma upp och ur tältet... 

 

Semester är mat också. Man har ju både tid att laga och njuta av maten. Vad passar bättre än att använda det som kommer från trädgården. I år odlade jag olikfärgade morötter, blålila ärter, avlånga rödbetor, "konstiga" tomater, chili, sallad, olika kryddörter m.m.

Av mina primörer och det jag har i kylen för tillfället gör jag måltider som har alla sommarens färger och smaker. Fördelen med att göra sån här mat är att man inte "mosar" den i sig. Man äter en sak i taget och känner varje smak för sig. Lite mat-mindfulness.

 

Det ena utesluter inte det andra. Sommar är inte bara god mat hemma. Det är grillning hos grannar och vänner, restaurangbesök på stan och bryggor vid Mälaren, utecaféer och socialt liv. Chimichanga på Pitchers är gott och friterad strömming med potatis och löjromssås på Strike är gudomligt! 

Många besök har det blivit. Av olika slag. Vänner, grannar och "trädgårdsfolk". Man har ju tid att umgås på sommaren. Uteplatser med tak underlättar! En trädgårdsvisning har jag hunnit med redan, nästa blir om några dagar. Anja och Elna, grannar, kom över en eftermiddag för en fika i växthuset. Elna hade precis fyllt 90! Gemenskap har inga åldersgränser.

 

Vad vore sommar utan en liten resa. Den här gången gick färden till Ullared (present till dottern), High Chapparal och Hallmare havsbad i Loftahammar. Men det var bara en av oss som badade. Han som alltid ska vara "först i".

 

Några helger har vi tillbringat med husvagn i naturen och på campingplats. Till barnens (och våran) förtjusning. Ibland var vi många under samma markis.

Lilla J tänkte rymma till lekplatsen i pyjamas men ångrade sig.

Endagsutflykter är ett härligt tidsfördriv. Det finns så mycket att göra på en kort bilfärds avstånd. Förutom shopping m.m. har det ätits glass på Happy Face Place i Kungsbyn, och plockats kantareller. Jag har varit på flera trädgårdsbesök och åkt kanalturen från Nybrokajen till Sandhamn med vänner.

 

Alla somrar är inte likadana. En del somrar är bättre. Då familjen får nya medlemmar t.ex. I slutet av juni föddes lilla Bo. Sambon blev farfar för tredje gången. Om ett halvår blir han morfar också. Och jag är mormor x 2 sen snart två år.

En dagsutflykt gick till Antuna för att hälsa på lilla Bo och naturligtvis
hans storasystrar och mamma och pappa.

Vad vore en sommar utan en del jobb hemma. Vi har kapat ner ett träd, sågat ner halva hasselhäcken och lagt plattor på förstutrappen bl.a.

Tänk vad några plattor och färg kan göra! 

Mitt kreativa projekt - en gång av olika plattor - som påbörjades under försommaren avslutades igår. Det återstår lite mer sand och lite mer sopning innan fogarna har fått sitt. Men jag är mycket nöjd med resultatet "so far". Även med sambon som hjälpte mig styra upp projektet med sina kunskaper!

Igår var första dagen som vi kunde ägna oss åt gången.
Tajming och väder var perfekt.

Det har varit en underbar sommar på alla sätt. Mycket vatten, inte bara regn. Badkar med mälarvatten, badbalja med tempererat till den minsta, vattenslang som ibland sprutade åt fel håll, utomhusduschning och våta badkläder på torkställningen. Fika med glass och pajer av trädgårdens bär. Smörgåsar med egen inlagd gurka. Kräftskiva. Sand mellan tårna och leksaker överallt. Ninjaträning. P1:s sommarprogram i transistorradio i skuggan av vindruvsrankor i kaffeburen. 

Nu stänger vi en dörr - till sommaren - och öppnar en ny. Till den härliga hösten!

Nu kan vi äta kräftor varje helg om vi vill. Blåbär, lingon och kantareller frodas i skogarna. Det mesta återgår till det vanliga och väderstressen är förbi. Många dagar väntar i trädgården, ett nytt liv börjar. Skördetid för alla, odlare som bönder.
Jag ser fram emot höstkvällarna. På någon uteplats eller i växthuset. Med en filt om kroppen och ett glas vin i handen. Gässen har börjat sträcka. Övar sig inför flytten? Mörkret kommer tidigare men vad gör det. Solcellslampor och stearinljus lyser upp både trädgård och vemodiga höstsjälar.