Nässlor, välgörande och stärkande

I vår svenska natur finns massor med nyttigheter. Under sommaren har jag torkat nässlor. Jag läste någonstans att en enda tesked nässelpulver innehåller dagsbehovet av kalcium, kalium m.m.

Nässlorna ska ju bort från trädgården så de liksom ber om att man ska plocka dem. När vårens första nässelsoppa är gjord då går resten av plantorna till torkning. När jag rycker upp dem, med handskar förstås, så tar jag bara bort de smutsiga rottrådarna. Sen lägger jag nässlorna på en bricka och låter dem torka i rumsvärme för att bevara så mycket av det nyttiga innehållet som möjligt. När de är torra tar jag bort stjälkarna och spar endast bladen. När den sista nässlan är plockad och torkad så kör jag de torra bladen i matberedaren tills jag har ett fint pulver. 

I vinter får jag ett nyttigt tillskott av vitaminer och mineraler och som motståndare till att äta olika tillskott i tablettform så känns det riktigt bra. Det naturliga är bäst. Jag strör en dryg tesked pulver över min morgonfil varje morgon nu, så länge mitt förråd räcker.
Det här var ju ett experiment som föll väl ut så nästa år hoppas jag att brännässlorna frodas i min trädgård. Så att jag kan ta bort dem!

Nässlor innehåller:

C-vitamin

Kalcium

Järn

Kiselsyra

Klorofyll

Folsyra

Aminosyror

Magnesium

Myrsyra

Folacin

Xantofyll

Histamin

Serotonin

Acetylkolin

Glykosider

Karotin

Flavenoider

Mangan

Fosfor

Krom 

Zink

Natrium

Koppar

Kisel

Man har räknat till 70! vitala ämnen i detta brännande ogräs. Har man bara nässelpulver så behövs inga multivitamintabletter.

Utställning 1:a advent

1:a adventshelgen är över. För mig och Annette Stocker gick den i kreativitetens tecken. Vi hade utställning tillsammans i hennes galleri lördag och söndag. Många trevliga gäster kom och jag hoppas att de fick lite julkänsla av glögg- och pepparkaksdoften som blandade sig med granriset vi pyntat med.

Den här helgen visade jag upp nästan hela min kollektion av tavlor. Spretigt? Javisst, men sån är jag!

De halsband och örhängen som jag gör av återvunna smycken fanns naturligtvis med. De visar en annan sida av min kreativitet. Jag upphör aldrig att skapa, vad det än gäller. 

Annette visade också upp sina olika kreativa talanger. Inte bara konst, utan även skulpturer och smycken i en samstämd blandning.

Ballerinorna har kommit in i Annettes målningar på senare tid, av någon anledning...

Och i hennes skulpturer samsas de tuffa ytorna av sten med finstämda betongansikten. Ibland blandar hon också betongen med rostig taggtråd, eller låter naturen lämna sitt avtryck i betongmassan. I form av ett löv eller blad.

En av hennes vackraste skulpturer i sten och betong, "gudinnan", står numera i min trädgård. Där kommer hon att vaka över mina blomster och spegla mitt lilla paradis i sina blänkande smycken. 

Ljus i mörka tider

Att ta vara på jordens resurser, de som redan finns, och använda dem så länge det går det är min melodi. Jag ser slöseriet med nästan allt vi har omkring oss och mår lite dåligt av att många är så tanklösa och totalt likgiltiga för omvärlden. Det är bara den lilla värld man lever i med sina vänner och familj som betyder nåt. Trots att det man gör drabbar ens efterkommande i slutledet!

Under året har jag sparat ljusstumpar, ljus som gått av, som inte klarat att brinna ner p.g.a. dåliga vekar m.m. Jag har även sparat ett antal av de små hållare som håller fast veken i värmeljusen. De går faktiskt att återanvända. 

Vekegarn är det enda jag inhandlat. Billigast är det att köpa på nätet. 

Med en syl öppnar jag hålet som klämts ihop för att hålla veken på plats. Då kan jag stoppa i en ny veke och så klämmer jag ihop den igen med en tång. De här hållarna fungerar både som tyngd till veken och för att hålla den rak mitt i ljuset.

Jag har även sparat förpackningar som passar till ljustillverkning. Mejeriförpackningarna med sina vaxade insidor är bäst. När ljusmassan stelnat är det bara att riva bort pappen.

Jag kollar först hur lång veken ska vara och fäster den i hållaren. Sen knyter jag fast vekens överdel runt en pinne och centrerar den i förpackningen. Två hack klipps med sax på var sida så att pinnen med veken ligger stilla medan ljusmassan stelnar.  

Sen återstår det kreativa. Jag smälter ljus i olika färger var för sig. Blandar och mixar ibland. Häller i lite grann, låter det stelna, häller i en annan färg, låter det stelna... 

Här handlar det bara om hur bråttom och vilket tålamod man har. För att få ett ljus med många ränder tar det några dar. Varje lager måste stelna innan man häller på nästa.

Jag använder en gammal tjockbottnad teflonkastrull, en gammal slev och en pincett att ta bort gamla vekar, hållare och sotflagor med. Sätter på hög värme i början och minskar den så fort det finns tendens till att den ska börja sjuda. Ljusmassan smälter ändå.

En tratt underlättar själva upphällningen. En tidning är bra att ha som skydd ifall du spiller.  

Nu när jag har gjort mig av med årets stearin, som annars skulle slängts bort, så inser jag att tillfredsställelsen av att göra nåt nytt av gammalt är långt mycket roligare än att få det där perfekta ljuset. De blir en aning vinda ibland, färgen kanske inte matchar min inredning men jisses så duktig jag känner mig!

Nu står det några gräddförpackningar med fyra olika färgränder kvar på bordet. De väntar på att fyllas med ett antal fler färger. Men nu är stearinet slut.

Övning ger färdighet. Kom ihåg att det inte är målet som är viktigast, vägen är allt!

1:a advent går i kreativitetens tecken

Lördag 28 och söndag 29 november 

11.00-15.00

händer det saker i Annette Stockers galleri i Dingtuna!

Jag och Annette visar våra målningar, skulpturer, smycken m.m. Du kan även passa på att köpa min diktsamling och min bok med övernaturliga berättelser.

För övrigt finns det en hel del annat:

- Konstlotteri

- Julklappslotteri

- Torkade örter, svamp och chaga

Och du! Glöggpannan står på spisen så kom och sätt dig hos oss en stund och låt dig inspireras av vår kreativitet.

Vägbeskrivning:

Om du kommer från Västeråshållet åker du gamla Köpingsvägen till Dingtuna och svänger till höger vid första vägen när du passerat skylten "Dingtuna". Då har du galleriet nästan direkt till höger. Adressen är Häradsvägen 2.

Meconopsis superbum, maché och ruccola

Jag behövde inte vattna mina nysådda perennfrön. Idag kom det vatten från ovan i form av snöslask. Inte så trevligt för oss människor kanske men det bryr sig inte Allium sikkimensis och gentiana asclepiadea och de andra om.

På STA:s växtmarknad den 6 juni köpte jag en liten vallmo, Meconopisis superbum "Pink Eye". Under sommaren har den lilla vuxit sig stor. Jag ser med spänning fram emot nästa års blomning. Vallmons ludna blad ser inte alls ut att må dåligt i snöslasket. Snarare tvärtom. 

Den här vackra vallmon blir mellan 1-1,5 meter hög!

Meconopsis superbum "Pink Eye"

I pallkragarna växer machésalladen/tysksalladen/vintersalladen oförtrutet vidare. Tänk att kunna gå ut i snön och plocka sin egen sallad! God, fräsch, saftig och c-vitaminrik är den också. Ofta ingår den i färdiga salladsblandningar i livsmedelsbutikerna. Det var där jag upptäckte den första gången. Då visste jag inte att den var så odlingsvärd.

När man skördar machésallad tar man upp hela plantan och friserar bort rötterna. Så kan man garnera tallriken med en hel planta. Eller ta isär dem och lägga dem i en sallad. Små plantor behöver man inte ens dela. 

Jag direktsår den, det är enklast och går alldeles utmärkt. Jag har sått den i två omgångar i år så jag har inte varit utan den under hela sommaren och hösten. Den bör även räcka en bra bit in i december!

Jag tror att ruccolan är lite avundsjuk på att machésalladen får för mycket uppmärksamhet av mig för den ger sig inte än, den heller.

Frösådd i november

Gamla och öde hus har alltid fascinerat mig. Helst skulle jag vilja gå in och titta, känna atmosfären och tänka mig in i hur de hade det de som bodde där. Det här huset har stått öde så länge vi bott på området, alltså 21 år. Inget ser ut att hända med varken huset eller tomten. Naturen kommer att ta över mer och mer. Förmodligen har den redan inmutat revir.

Jag har fått lite mer energi nu men emellanåt känns det tungt, när jag tänker på hur långt det är till vår. Kanske har växter också känslor? Vill ha omtanke och sällskap. Nu i november söker de värme och en del av dem trotsar inga hinder. 

Den här ananasjordgubbsplantan har skickat in en spion till oss för att kolla hur varmt vi har det. Golvvärmen lockade så den blev kvar och vägrar nu lämna oss. Så den får växa vidare. Kanske får vi jordgubbar inomhus till jul?

Igår var det STA-möte. Eva Rönnholm, som arbetat på Allt om Trädgård, pratade om trädgårdens viktigaste djur, pollinerarna. Utan dem blir det inga blommor, inga frön, ingen fortsättning på livscykeln...

Numera är jag stolt ägare till två insektshotell. Så jag bidrar lite till insekternas fortlevnad. Och så har jag ju massor med växter som insekterna är alldeles tokiga i. Lavendel, anisisop, bolltistel, oregano, veronikor, äppelblom, astilbe, plymspirea... En perovskia inhandlades under kvällen. Man kan nog inte mata insekterna för mycket! Inte sinnet heller. 

Jag brukar alltid skänka något till STA-mötenas lotteri. Tar lotter ibland och  vinner ibland. Igår vann jag några packar trädgårdstidningar och frön till narcissanemoner. 

Idag har jag sått dem plus ett trettiotal perenner. Märkt upp krukorna och ställt ut dem på en undanskymd vrå i trädgården. Där får de stå under vintern. I vår gror fröna i krukorna och det blir fina, stadiga plantor som tål tidig omplantering. De behöver inte avhärdas och de frön som vill ha det riktigt kallt ett par veckor för att gro, får det automatiskt.

STA:s frölista finns nu ute på webben. Jag måste in och kolla och beställa. Det är så man får en dag i taget att gå, under vintern.  

Ute trillar höstliga tårar

Hösten fortsätter att lägga sitt mörker och sin fuktiga dimma över mitt sinne. Igår räfsade sambon och jag löv i trädgården. De jättestora bladen från tulpanträdet måste bort. De kväver omgivningen med sina läderartade och tjocka löv. Och de faller sent. Precis som äppelträdet Maglemers blad. Det blev en hel del säckar som nu väntar på transport till återbruket. 

Det ljusnar sent numera och jag väntade på ljuset innan jag tog morgonpromenaden med doggen. Döm om min förvåning när jag kom ner mot vattnet och såg att sälgen knoppades. Är det redan vår?

En del växter är på G. Andra går åt andra hållet. Jag hittade en berberisbuske som "blommade" i alla rosa, orange och röda färger som finns. En sista hommage till hösten.

De japanska lyktorna har inte heller gett upp.

Den vanliga rönnen med de röda bären är för längesen plundrad av diverse fåglar men den med vita bär är nog för exotisk för att våra svenska fåglar ska fatta att de går att äta. Så den dignar fortfarande av kritvita "snöbär".

Hemma hos mig hänger paradisäpplena på kala grenar. Det här trädet köpte jag enbart för fåglarnas skull. För att de skulle ha nåt att äta när allt annat ruttnat bort. De är för hårda än, men kylan kommer att göra sitt med deras innanmäten.

Malus "Professor Sprenger"

I en grannes trädgård upptäckte jag en perukbuskes röda löv. Kanske inte så konstigt. Men de mönster som uppstått i deras mitt fascinerade mig. Var kommer sånt ifrån egentligen? Naturen är sin egen konstnär.

I en annan trädgård blommar rosorna för fullt. Bildar nya knoppar nu i november.

Jag går hem till min egen trädgård för att se hur nytt liv spirar i detta mörka vakuum. Hittar stora knoppar i magnolian "Yellow Bird" och svulstiga likadana i en rhododendron.

 

Utanför trädgården har syrenerna gjort sig redo för vårblomningen. Hur ska deras ljusgröna fräschör kunna stå emot vinterns kalla vindar? Överleva flera månader av mörker och kyla? Och sen ha energi nog att veckla ut sina blad och producera klasar med välluktande blommor.

Ja, de vet hur de ska förhålla sig till det som kommer. Men jag, jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att överleva trots att jag har mångårig vana. Känner mig vilsen bland fuktiga löv och gråa moln. Regnet smattrar på taket. Min värld gråter. 

Den här helgen kan jag leva på länge!

Det är underbart med långa varma höstar. Då hinner hjärtat och själen med den snabba förvandlingen från sommar till höst. Jag var inte riktigt klar med husvagnslivet, storskogen, svampplockning, mossa och natur. Så jag funderade på att åka ut till vårt smultronställe några dagar. Sambon var inte med på noterna men följde ändå motvilligt med mig några dagar för att jag skulle slippa sova ensam i skogen. Redan torsdag eftermiddag hade jag packat klart och drog iväg med husvagnen. Lagom när jag fått den på plats och vevat ner stödbenen så dök sambon upp. Då hade det redan börjat skymma. Sjön låg spegelblank. Vid det här laget hade lövträden tappat alla löv och naturen hade förberett sig för den långa vilan. Men granar och tallar är alltid gröna så man kan ju låtsas att det är grönare än det är...

Fredag morgon gav jag mig ut i skogen för att plocka trattkantareller och njuta av naturen. Det var totalt tyst där. Bara mina regnbyxor prasslade lite. En hackspett satt ovanför mitt huvud och bankade när jag kommit en bit in i urskogen. Det kändes lite som ett sällskap i den annars så ljudfattiga omgivningen. Senare hörde jag en domherres ödsliga pipande och en råbocks skällande. För övrigt var det helt tyst.

Jag hittade en hel del "trattisar" och förvånades över att det även fanns kantareller kvar. Men det är väl inte så konstigt, det har ju inte varit så många minusgrader än.

Trädsvampar kan vara otroligt vackra. Jag hittade några i vackra färger på en stubbe. 

 Man förstår hur mycket nedfallna träd betyder för fortlevnaden av olika arter. Inte bara insekter. På en enda gren hittade jag tre helt olika svampar. En grå, en orange och en vit, luden sort som precis hade börjat etablera sig. 

Lördagen kom och sambon åkte hem så fort han kunde. Lämnade av mig och hunden på mitt hemliga kantarellställe. Doggen och jag hittade fler kantareller i mossan och drog sen hem mot husvagnen för att torka våra våta regnkläder. Hunden fick, högst ovilligt, tvätta av sig i sjön innan han över huvud taget fick komma in i husvagnen. Ena dottern kom ut till skogen med sina barn och deras husvagn vid lunchtid. Hon ville också njuta husvagnslivet en gång till innan det var för sent. Sådan mor, sådan dotter...

Sjön vi står vid är "mjuk" på nåt sätt. Välkomnande. Flera gånger tänkte jag tillbaka på de gånger jag legat där och flutit förut. Det är väl inte slut än? Nej, banne mig ska jag prova igen, tänkte jag. Vattnet kändes inte speciellt kallt, så varför inte? Jag vet inte vad som flög i mig, jag som knappt badar under +27 grader. Men det här vattnet lockar på nåt sätt. Det känns skönt och befriande. Och så är man ju helt ensam. Det är bara att klä av sig och doppa sig. Fast innan så bad jag ju naturligtvis min dotter att föreviga detta ögonblick. Utan att visa alltför mycket. Vem vet när jag badar i november en gång till!

Stora J, som har vunnit alla tävlingar om vem som doppar sig först nuförtiden, ville också prova på att bada. Han kunde ju inte vara sämre än sin mormor!

Alla naturens växlingar är härliga. Oavsett om man vaknar upp till hällande regn eller strålande sol. Det är härligt när det smattrar på husvagnstaket och man ligger under tak i behaglig värme. Vissa mornar syns inte sjön p.g.a. dimman, andra mornar kan man ana den. Jag tröttnar aldrig på de här vyerna från husvagnsfönstret.

Jag har vandrat i tropiska regnskogar men jag upphör aldrig att beröras av vår svenska natur. Den är precis lika vacker. Det är bara det att vi inte uppskattar det vi har precis runt knuten!

Sena blommor

Den gula nunneörten blommar på invid ingången på baksidan. Idag fick den lite sol igen. Det gula glänste om möjligt ännu gulare. Trots att nunneörterna är spröda så verkar de inte ge sig så lätt för Corydalis ochroleucon blommar också vidare. Idag hittade jag en blommande planta intill husväggen i västerrabatten. När jag hittar blommande växter i min trädgård vid den här tiden på året så blir jag glad. Den dag den sista blomman är borta, det är en dag som jag inte längtar speciellt till.

Men idag gjorde mig en blommande växt besviken också. Kejsarolvonet hade stora knoppar och några hade börjat slå ut. Den busken ska ju blomma tidigt nästa år! Har den blivit lurad av den milda hösten? Jag får lust att säga åt den att skärpa sig, dra tillbaka sina knoppar och bida sin tid. För tänk om de fryser och det inte finns några knoppar kvar tills i vår?

En annan växt vars "blommor" är vackra året runt är klematisen som klättrar i äppelträdet. Den har två blomningar. Först en rosa, sen åldras den och plötsligt står den där med grått hår. Som en bedagad hippie med sitt gråvita burr.

En som gillar närheten till den här hippien är herr Maglemer. Men jag tror att vänskapen faktiskt är ömsesidig. Den här klematisen har nog fått smöra lite för Maglemer för att få tillstånd att breda ut sig bland hans grenar. 

Av den manshöga kanadensiska pimpinellen återstår bara torra stjälkar men en av dem hade lagt sig ner för att skydda sig och sina blommor. Kanske ville den ta vara på värmen från den ännu varma marken. Den kanske är som jag, vill ta vara på varenda minut av en snart svunnen höst.

Sanguisorba canadensis