Summa sidvisningar

onsdag 24 oktober 2018

Nä nu blommar det!

Idag har vi den 24 oktober och då borde vi ju vara inne i den senare delen av hösten men en del växter blommar oförtrutet vidare i trädgården. Än har det som högst bara varit ett par minusgrader hos oss som enbart gett lite frost på gräsmattan. De allra känsligaste växterna som hostorna med sina vätskefyllda blad valde då att dra sig undan och topparna på tomatplantorna har gått samma väg.

Jag tar en runda i min "döende" trädgård och njuter av det som fortfarande blommar utan minsta "konstgjord andning":

Kopparblåsärt/Colutea orientalis

Grekisk vädd/Knautia macedonica (Kameran har gjort den lite för röd. Den är
mörkt vinröd i verkligheten.)

Ettåringen gurkört. Med ätbara blommor som smakar lite av gurka och vilka
man med fördel kan frysa in i iskuber och lägga i drinkar.  Det här exemplaret
har korsat sig med en vit och blivit ljust blå.

En av mina favoriter Rudbeckian laciniata "Herbsonne". Jättehög fortsätter
den att producera gula blommor med upphöjda "knappar". Några frön har
redan mognat. De ligger nu och väntar.

Vanlig kärleksört odlar jag till mina sallader men så har jag de mindre vanliga också. En mörkbladig
sådan med vinröda blad och stjälkar och så den här med variegerade blad. Mycket vacker kombo!

Lavendelhäcken har fortfarande blommor på gång. När
jag går förbi sveper jag med handen mot bladverket och
dofterna lämnar plantan för att så småningom landa i
mina näsborrar.

   

Vid sandstranden har jag en planta med vita lupiner. Efter att ha klippt ner fröställningarna tidigare så bestämde den sig för att blomma om. Mattram ger sig inte så lätt. Den doftar kryddigt och lyser upp den mörka hösten med sina små "prästkragar".

Myskvmalva/Malva moschata

   

Det trodde jag inte om det krypande lilla rosablommande plistret. Att det skulle hålla ut så länge. Ricin är en ettåring som vill ha det varmt och gott men den verkar gilla lite kyligare tag också. 

Ringblomma. En av mina ettåriga favoriter. Den självsår sig så man behöver inte
sakna den nästa år. För säkerhets skull spar jag några frön också...
Den är ju oumbärlig till min ringblommesalva.

En s.k. morsdagsros som jag planterat ut för några år sedan. Gåva från en kär
vän.

En av de få rosor jag har - Alba Meidiland - en låg rabattros nästan
marktäckande med klasar av kritivta blommor.


Den här rudbeckian är helt fantastisk. Den står rätt stadigt trots att jag glömde hjälpa den stå upp i år. Den producerar massor med blommor nu på hösten. Bara att slösa med dem! De står sig länge i en vas inne och den här ljust gula färgen tilltalar mig.



   

Nejlikorna/Dianthus är tidiga. De sitter torrt och tycker om det. Just nu blommar svavelnejlikan/Dianthus knappii om och även en annan rosa, fransig variant. 

   

Tremastarblommorna är på gång fortfarande. Både den blå och den vita. 

   

Purpurklätten har blommat om. Det fick jag se på rundvandringen idag. Jag hade tyvärr missat den och nu börjar den se lite luggsliten ut. Från början hade jag cerise och vita. Numera har jag vita med rosa eller mörkt cerisa inslag.
Skensmultronet/Potentilla indica har slutat blomma men bären fortsätter att utvecklas. Bären är ätbara men smakar just inget. 

Sköldpaddsörten/Chelone obliqua sträcker fortfarande på
sina huvuden men nu är det bara de sista som sitter längst
upp på blomställningen som fortfarande blommar. 

   

Höstöga/Coreopsis verticillata slutade aldrig blomma! Mina orange tagetes lyser inte med sin frånvaro utan med sin närvaro. De har blommat sen försommaren! Från dem ligger nu frön och torkar i kaffefilter. Den enkla och nästan ratade blomman ska få lysa upp några ställen i min trädgård nästa år. 

Solen lyser utanför mitt köksfönster. Man får vara glad så länge blombladen är
kvar. Sen blir andra glada av samma växt för när blombladen faller då mognar
fågelgodiset till glädje för kvarvarande talgoxar och blåmesar.

Den här godingen köpte jag på Trädgårdsdagarna i Enköping i år. Den börjar
dra ihop sig nu. Det är en vit violruta/Thalictrum delavayi "White Spelndide".
1,5 m ska den upp till nästa år. Den blommar med skyar av vita pyttesmå
"snöbollar".

Mjukakantusen/Acanthus mollis lägger inte heller av i
första taget. Dess blommor är tistelliknande och "torra"
så de tål en del men jag har aldrig sett dem blomma så
här länge.


Björnbären hänger där fortfarande och väntar på att plockas. De sista lämnar oss snart men det blir en ny vår. Min vita julros vet om det och bidar sin tid.



tisdag 23 oktober 2018

Rosa och Hulda bland mossa och svamp

På Hälsomässan i Köping blev jag med huldra. Andra namn på detta skogsväsen är vittra, skogsrå, skogsfru m.m. Min huldra kallar jag för Hulda efter en av min morfars systrar som bodde i Hagaberg i Himmeta utanför Köping när jag var liten. Huldror bor i skogen och så gör jag också, nu på senhösten. Skogen lockar mig till sig med sin tysthet och harmoni och i utbyte får jag lugn och ro i själen. I skogen känner jag mig för det mesta trygg. Knakar det så är det någon av mina vänner. Rådjur, hjortar, älgar, vildsvin, harar... 
Det är alltid dom som drar det kortaste strået för de blir rädda för lilla mig och drar iväg medan jag blir kvar i deras skog.


Hulda har varit med mig ut i skogen ett par dagar. Hon passar så bra ihop med gamla stubbar, röda flugsvampar, ormbunkar och mossa. Till skillnad från mig med gulgrön jacka och knallrosa mössa, smälter hon in i naturen. Men det är ju älgjaktstider så jag har allt att vinna på min färgglada klädsel. 

Biskopsmössa är en stenmurkla. Kallas även för brun hattmurkla. Att den lever i symbios med ett dött träd framgår tydligt av nedanstående foto. Numera är den klassad som giftig. Men den är vacker med sin tretoppiga hatt.


Idag hade jag turen att hitta fler mössor. Men inga biskopar. Tur var väl det för jag ville vara ensam i skogen.

   

Fjällig taggsvamp finns i hur många kulörer som helst och det beror på i vilket fuktighetsstadium den befinner sig. Den är ätlig men stora exemplar är beska och rekommenderas till inläggning, precis som sill. Med fördel ska den då ligga i saltlag några dagar innan man gör en ättikslag med lök, lagerblad och kryddpeppar.


Trädtickor är otroligt vackra. Det här trädet har sett sina bästa dagar, det är så gott som dött och svamparna har tagit över. De kommer att bli fler ända tills det inte finns nåt mer kvar att leva på.



Får ett träd se ut hur som helst? Det här trädet verkar vara av det fogligaste slaget. Under åren har det anpassat och anpassat sig efter omgivningen. Inte undra på att den kroknat. Ingen mår bra av att ständigt kväsas.


En del ormbunkar i den skog jag besökte idag hade vitnat. Kanske av ren och skär skräck.


För där jag gick fram hade det hänt hemska saker. Där låg rester efter skogens konung. En gång hade den majestätiskt gått fram på sina stora ben. Nu låg de bara som sorgliga påminnelser om livets förgänglighet. (Och människans sätt att ta för sig.)


Rotvältor kan te sig riktigt hemska, speciellt mot skymningen. Då tar de form av troll och stora märkliga djur. Även en ljus dag kan de sätta fart på fantasin. Rotvältan nedan skrämmer väl ingen men imponerade i alla fall på mig med sin storlek.


Nu förbereder sig naturen för vila och vinter. Den här tisteln, troligen kärrtistel, har redan satt en ny planta för att den ska hinna gå i blom och sprida sina frön nästa år. Som stjärnor breder de ut sig över mossan. Skogsstjärnor!


Efter några timmar i skogen är det dags för en mysstund med fika. Inget fika smakar så gott som i skogen. Idag blev det kaffe och kaviarmackor medan jag lyssnade på den lilla grupp med tofsmesar som flög fram och tillbaka i närheten. Några trädkrypare jagade längs trädstammarna efter insekter. Vi har två olika småfåglar som kryper omkring på trädstammar och det är trädkryparna och nötväckorna. Men de kryper på olika sätt! Nötväckan kan krypa både upp och ner för stammarna. Trädkryparen bara uppåt. Den börjar längst ner på ett träd och tar sig uppåt. När den inte kommer längre eller känner sig nöjd då flyger den ett annat träd och börjar om nerifrån.
(Tyvärr har jag inga egna foton på varken nötväcka eller trädkrypare. Är du nyfiken så googla!)

Efter fikat var jag redo för någon timme till i skogen. Sen gav jag upp. Jag kom i alla fall hem med några liter trattkantareller som nu ligger och torkar. De kantareller jag hittade blev till en omelett ihop med smör, ägg och grädde. En middag värdig en kung. Eller kanske skogens drottning, som jag snart ska börja kalla mig. Börjar faktiskt känna mig som en sån!




måndag 22 oktober 2018

Sommarens "Tummen upp" och "Tummen ned"

Försommar 2018. Ny säsong. Förväntningar. Planering. Visioner. Men allt blir inte alltid som man förväntat sig. Slanggurkeplantan "Armenian Yard Long" gav en enda gurka. Men den blev naturligtvis än mer uppskattad eftersom den blev unik i min trädgård.


Gurkmelonen Carosello var ingen hit. Fick förresten bara en av den också för jag hade den ute i trädgårdslandet. Inne i växthusvärmen hade de säkert ynglat av sig men där hade jag annat så den fick inte plats. Den här gurkmelonen kan man använda i sallader såväl som till efterrätter. Men den smakade inte så gott trots att jag ringlade honung på den och strödde björnbär och amerikanska björnbär över. Smaklöst skulle jag vilja säga.


Nästa år ska jag inte odla pumpor. Kanske en squashplanta till höstens "syltade pumpor" men pumporna tar över trädgårdslandet under en säsong. De slingrande jätteväxterna kvävde mina västeråsgurkor/druvgurkor. Men jag är ändå glad över att det blev några myskpumpor av sorten "Waltham Butternut". De är så himla vackra och har ett vackert orange fruktkött. Fröna är koncentrerade till den "utbuktande" delen av pumpan. 


En ny bekantskap bland tomaterna i år är "Moonglow". Vilken underbar skapelse! Den glöder verkligen som en jättemåne under en mörk kväll. En verklig skönhet. Stor är den också. 


Men den är inte bara otroligt vacker, den är ytterst smakrik och har massor med fruktkött. Behöver jag nämna att frön är tagna till en kommande säsong.


En grönsak som verkligen levererat är störvaxbönan "Neckargold". Fördelen med att ha en störvaxböna är att den inte tar plats. T.o.m. på en balkong funkar den. Den växer ju på höjden. Jag lät varje planta klättra på ett armeringsjärn. Det funkade bra. Tills den ville ännu högre. Upp i persikoträdet tog den sig och klängde bland persikorna tills jag drog ner revorna för att komma åt bönorna som mognade typ var tredje dag. Idag är frysen fylld med dessa gula, smakrika och nyttiga bönor som jag ibland stuvar och steker fläsk eller bacon till. Eller också kokar man dem bara lätt och häller på en smörklick och lite salt. Wow!


Nästa år ska jag göra som förr om åren. Man sätter en hög pinne i mitten av trädgårdslandet med en spik eller nåt annat högst upp där man kan fästa snören. Sen låter man fyra snören löpa från toppen till hörnen på landet. I varje hörn sätts en planta som sen kan klättra upp utefter snöret. De skuggar inte övriga grönsaker och bönorna kommer att hänga fint nerför trådarna. Vaxbönor har under de senare åren blivit kockarnas favorit och det är verkligen inte konstigt! Jag lät några bönor torka på sina stänglar och bönor/utsäde ligger nu och väntar till våren för plantering. 

Majrovorna växte aldrig till sig riktigt. Dessutom så älskas de av skadedjur. Sniglarna tycker om dem men sniglarna lyste med sin frånvaro denna torra och varma sommar. Men de små morotsflugornas? larver åt lite här och där och det blev inte många att skörda. Det var sista gången jag odlade majrovor.


En annan ny bekantskap var den Nya Zeeländska spenaten. Den trivdes verkligen. Jag använde de späda köttiga bladen i salladsblandningar. De tog över pallkragen så småningom. Idag, efter den första frosten växte de vidare, ovetande om vad som väntar. Lika friskt och fräscht gröna.



Så var det persikorna  då...


Plötsligt hade vi hundratals! När de börjar falla då måste man plocka ner alla, för vid minsta åverkan påbörjar förruttnelseprocessen. Sen mognar de vartefter. Så det gäller att ta hand om dem fort. Det blev sylt (jättegod) och marmelad med ingefära och citron. Supergott! Fallfrukten skar jag i småbitar och frös in till vinterns sylter och pajer. 



Nu står man med facit över årets sommar. Jag måste säga att även om nya bekantskaper inte alltid motsvarar mina förväntningar så är de alltid värda ett försök. Om man inte provar så får man inget veta!