4-åringar och tålamod

 

 

Jag och 4-åringen har haft två härliga dagar och nätter ihop då vi bara ägnat oss åt varandra. Hans passion är att få spela dataspel på sambons I-pad som han behandlar som om han vore född med en sådan i handen. Som tur är så måste I-paden laddas ofta så spelandet blir begränsat. Än så länge har han inte överlistat vårt idoga laddande.
Under dom här dagarna har han visat mig lite olika spel som finns att ladda ner på nätet och hur de fungerar.
Candy crush:
- När du har slut på "liv" mormor, då klickar du bara där så kan du fortsätta ett tag till!
Jaha! Det visste jag inte trots att jag spelar ibland. Hur vet han det?
Farm heroes:
- Mormor, om du har slut på magiska bönor då kan du spela på gamla banor. Då får du nya bönor som du kan använda!
Jaha! Det visste jag inte heller. Var har han lärt sig det?
Marble lines:
- Mormor, nu börjar du på bana ett. Det är en riktig bäbisbana! Om du inte klarar det, då kan du skjuta från samma ställe hela tiden.
Säger han medan han himlar med ögonen och ler lite överseende för mormor hon kan inte mycket hon. Men om hon gör som han säger så ska det fixa sig utan att använda vare sig snabbhet eller intelligens.

Är det så att de barn som föds idag får utbildning i datorkunskap innan de släpps ner på jorden? Eller har vi vuxna förlorat förmågan att tänka logiskt någonstans under uppväxten? Har vi tappat någon slags kunskap som gör att vi automatiskt söker nya vägar istället för att stå och stampa på samma ställe och undra varför vi inte kommer vidare?

Det är tur att 4-åringar har tålamod med mormödrar och andra gamla människor som inte kan lika mycket som dom. Men det är ömsesidigt. Mormödrar har lika stort tålamod med sina 4-åriga barnbarn!