1996, två år efter inflyttningen på Ekbacken, önskade jag mig en gul rhododendron i födelsedagspresent. Jag hade hört att det fanns sådana. Födelsedagen kom och eftersom jag fyller år i slutet av augusti så hade plantan blommat över vid överlämnandet.
Jag hade en vision om att ha två stycken på framsidan av huset vid trappan så jag köpte en själv också. Flava hette den gula sorten.
Usch vad jag blev besviken året därpå. Knoppningen gick i konstiga grårosa färger och resultatet blev inte alls gult. Det enda gula hos den här rhododendron ser man om man tittar djupt i blommans "hals". Senare fick jag höra att det inte fanns några rhododendron som var gula! Där fick jag för att jag ville ha något speciellt.
Jag tröttnade på buskarna redan efter att ha sett första blomningen och det kände de på sig. Den ena dog och den andra förpassades till ett undanskymt hörn i trädgården där den förde en tynande tillvaro. Så går det när man inte behagar ägarinnan!
För några år sedan klippte jag ner den stackaren ordentligt för att få en fin tillväxt och plötsligt svarade Flava med råge. I år har den många blommor och fina blad. Nu ser jag lite annorlunda på den. Blommornas färger är väl inte de vackraste men som vanligt, går man närmare och ger sig tid att titta så ser man skönheten. I år, 19 år efter planteringen, är jag glad att den överlevde mina trakasserier och mobbning. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!
Numera finns det gula rhoddisar. Kanske fanns de för 19 år sen också men kanske inte tillgängliga för en allmänhet. Eller svindyra på exklusiva plantskolor. Men idag vill jag inte ha någon gul rhododendron. Så det så!
1 kommentar:
Vad roligt att du blev nöjd med din Flava till slut! Hon kanske var sur av din ogina behandling... Men det här gillade hon visst - vilken skönhet!
Skicka en kommentar