Hur namnet Stendörren har uppkommit, det har jag inte forskat i. Men namnet lämnar något övrigt att utforska. Under sommaren hade jag sett några foton på Facebook från semestrande vänner där och nyfiken som jag är ville jag kolla in det här stället som verkade så speciellt. Vi åkte dit under sommarens kanske sista varma och soliga dagar.
Här i naturreservatet Stendörren har man öppnat upp för allmänheten. Man låter oss få tillgång till den underbaraste av skärgårdsupplevelser. Och man underlättar för oss genom att ha byggt träbroar och hängbroar så att vi ska kunna få en speciell upplevelse i Sörmlands ytterskärgård.
Det finns två parkeringar i naturreservatet. Från den längst bort kommer man närmast Stora Krokholmen som både jag och sambon ansåg som den vackraste av öarna. Där var klipporna släta och mjuka och vette ut mot vattnet. Det var lätt att från hällarna gå ner i det bräckta vattnet efter att ha suttit en stund och fikat på nån klipphäll.
Floran var fantastisk trots den torra sommaren. Baldersbrån visade upp saftspända och stora, vackra blomställningar i skrevorna.
Någon typ av fibbla syntes också trivas där det fanns lite mull mellan stenarna.
Kärleksörten var vanligt förekommande. Den är saftspänd och i år har jag upptäckt smaken av den! Jättegod och smakrik. Numera har jag den i krukor i trädgården och använder den med fördel i sallader.
Ljungen verkade inte heller ha torkat i skrevorna. Den fanns i olika stadier. Som fräscht frodigt blommande likväl som torrt överblommande.
Stensötan, den söta ätbara ormbunken trivdes ihop med grå mossa.
Styvmorsvioler blommade vidare, ovetande om kommande och bistrare tider.
På öarna hade man gjort allt för att vi turister skulle trivas. Det fanns sittplatser, eldplatser och soptunnor med jämna mellanrum.
Sambon och jag var glad över att den mest intensiva turistsäsongen var över nu i mitten/slutet av september. Det fanns lediga p-platser överallt. Även för en lite mer skrymmande husbil. Och man kunde gå omkring nästan ensam bland klipporna.
Det var inte bara blommorna som visade sig från sin vackraste sida de två dagar vi besökte Stendörren. Lavarna på berghällarna "blommade" för fullt dessa vackra sensommardagar då temperaturen höll sig mellan 20 och 21 plusgrader.
När man gästar såna här guldkorn så är en kikare ett måste. Man ser så mycket mer då. Kritvita knölsvanar med "fula ankungar" i gråa kulörer tycktes älska trakterna här.
Alger blommade här i limegröna slingor. Öronmaneter simmade omkring i det klara vattnet. Här såg man t.o.m. bottnen. Jag stod en stund på en av hängbroarna och kollade efter fiskar.
Insekter är vackra varelser. Jag träffade på en tordyvel bland stigarna.
Vänder man på en sån så får man en helt annan upplevelse för undersidan har en helt fantastisk blålila färg.
Man fascineras över det stora i naturen. Vackra regnbågar och storslagna vyer men om man bara kan sätta sig ner på knäna så upptäcker man en annan sida av livets storslagenhet. Jag har ju lite svårt att komma ner dit men när jag väl är därnere så hittar jag en hel värld att fascineras av. Det gör att jag får lite ork till att resa mig upp och gå vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar