Till lördagens morgonpromenad valde jag Trollberget. Stigen dit börjar precis vid grusvägen en bra bit bort från där vi campar denna helg. Några spångar för hunden och mig över den stilla flytande bäcken med smutsbrunt vatten. Där gäller det att hålla balansen om man inte vill bada.
Efter två spångar är vi på fast mark igen och inne i skogen bland träd och mossa. Där ser jag några orange svampar i mossan. Kantareller? Nej, nej. Ett par riktiga luringar var det.
Svampar är vackra skapelser. Speciellt flugsvamparna. Vilken färg! Synd att de inte går att äta. De skulle pryda matbordet.
Även svampar som sett sina bästa dagar kan vara vackra. Den här kremlan vecklade ut sin hatt. Då sprack den upp, men vad gör det. Den blev ju en blomma istället!
I skogen kan man hitta många skatter. En del är vackrare än andra. Vem har tappat den här fjädern? Jag gissar på nötskrika samtidigt som jag hör några stycken skrika en bit bort.
Människor har en förmåga att "tappa" en del skräp i naturen. Den här gamla hinken har gjort sitt men någon tyckte att den var värd att förevisas. Varför inte? Gamla bruksföremål är värda sin vikt i guld.
Jag går vidare och ser en liten röd prick i mossan. En vacker liten svamp som får mig att ta fram kameran igen och ner på knä.
Bredvid den lilla röda svampen har en fibbla förberett sig för nästa år genom att bilda en ny bladrosett. Redan? Ja, vi är ju snart inne i mitten av september. Det gäller att skynda sig om man ska ha nån chans. Survival of the fittest.
Jaha, nu ska man ner på knäna igen. Det tar sin tid men vad gör man inte för att föreviga höstens framskridande i skogen. I mossan hittar jag några deciliter trattkantareller. Det hade jag inte förväntat mig. Jag lägger dem i en tom hundbajspåse, det enda jag har till hands idag, och tar hem dem för torkning.
Karl Johan, ett fint exemplar utan maskgångar, slinker ner i en annan påse. Den ska jag skära i tunna skivor och torka. Om det finns någon liten mikroskopisk mask i den så försvinner den när fodervärden börjar torka in.
Trädsvampar kan se ut hur som helst. Den här sorten (klibbticka) är så himla vacker så den hamnar alltid som bild i min kamera när jag stöter på den.
Trollberget får vara idag. Hunden vill inte gå dit så jag viker av från stigen och tar en annan. Hunden är snabbt med på noterna och springer glatt före mig. Han fick som han ville den här gången. Kanske var det hans inbyggda kompass som sa att vi gick åt fel håll från matskålen?
Liljekonvaljens giftiga bär lyser som små röda eldklot på sidan av skogsvägen. Håhåjaja! Ner på knä igen. På med glasögonen. Fram med kameran.
Invid granplanteringen hittar jag några blodriskor. Typisk biotop. Tyvärr var de som vanligt fulla med mask. De är annars väldigt goda att göra pytt på. Ihop med lite annan blandsvamp, lök och potatis.
Jag blir lite sorgsen där jag går efter vägen. Ser angelikans/kvannens stolta fröställningar och påminns om naturens förfall. Nu försvinner de vackra blommorna en efter en.
Daggkåpan prunkar ännu saftigt grön. Under natten har den samlat på sig lite nytt färskt vatten. Inte undra på att den fick en ansiktslyftning. Här behövs inga skönhetsoperationer. Det räcker med lite dagg-behandling!
Några storklockor har ännu sina jättekjolar kvar. Invid de stora hittar jag både liten blåklocka och ängsklocka. Vilken klockrikedom det döljer sig i diket utefter grusvägen som jag nu har kommit fram till.
Några svampar på en mossig stubbe blir ett vackert stilleben.
I grusvägens torra kanter skjuter några bleka taggsvampen upp sina fruktkroppar. Hur kan de hitta någon näring där i gruset?
Den här helgen har vi våra fiskespön med oss. Det är rofyllt att stå vid sjökanten och kasta! Och vid varje kast tror jag att nåt ska nappa. Än sitter takterna i trots ett långt uppehåll i mitt fiskande. Mina kast landar där jag vill att de ska men när jag ska bevisa det så fastnar draget i björken bredvid. Typiskt när man ska styla!
 |
| - Det är här i vattnet som fiskarna bor Rosa! Inte uppe i träden. |
Vad vore en helg vid vår sjö utan ett dopp. Det har blivit som ett gift att ta ett renande bad så länge jag kan på hösten. Och så tidigt jag kan på våren. Jag som aldrig velat bada om inte vattnet håller kroppstemperatur! Men som med Lokareklamen, det är något speciellt med det här vattnet. Det är så mjukt, så lent och så underbart skönt att sänka ner kroppen i. Efteråt lämnar det som ett "pansar" på kroppen som känns som ett skydd av något slag. Om något känns bra för en, så borde det vara det också eller hur?
De små ska ju inte vara sämre än de stora. Allt som är tokigt är ju extra kul. Men hu vad kallt de tyckte det var till att börja med.
Väl nere i vattnet stannade de upp och njöt.
Sjön suger och hungern inträder. Men i skogen tar det sin rundliga tid att laga mat. Först måste man ha en eld. Ved fanns men man behöver ju lite späntade stickor också.
Sen måste man ha tändstickor till hands. Dem får bara de vuxna använda. Men oj vad de är spännande!
Ingen rök utan eld. Alltså finns det en eld där bakom någonstans.
Maten blev klar så småningom. Lax med citronpeppar och kryddor i folie. Wokade morötter, lök och kålrot. Sås av gräddfil och rom. Mums!
Mörkret faller och jag sitter i en stol utanför "huset" med lilla J i knäet. Vi har en ficklampa med oss och spanar in den orange månen som tittar fram mellan molnen emellanåt. Och vi spånar om alla de djur som vi skulle kunna se i mörkret: Älgar, vargar, rådjur, ödlor, grodor, snokar, skogsmöss, igelkottar, grävlingar, rävar, ugglor... Skogen är magisk. Här kan allt hända!
