Utflykt till Sandgrund

"Bosse Buss" hyrde en folkabuss och tog med sig åtta västeråskvinnor på utflykt till Sandgrund i Karlstad denna onsdag i början av september. Det gamla danspalatset Sandgrund fungerar numera som Lars Lerins egen utställningslokal/museum och det var dit vi skulle åka.

Min f.d. svägerska Ingrid var den som hade kommit med det utmärkta förslaget att åka dit och hade även luskat efter ett mysigt fik att inta förmiddagskaffet i. Café Smak Biten i Karlskoga.

Här åt jag världens godaste räkmacka!

Omgivningen andades nostalgi, retro och vintage.

Väl framme i Karlstad var det lite svårt att hitta en p-plats. Men vår chaufför lät oss gå av vid Sandgrund och fortsatte sen letandet efter parkering på egen hand, gentleman som han är.

Det första jag fascinerades av innanför dörrarna på Sandgrund var en "hylla" förfärdigad av drivved, med Lars Lerins egna alster i facken. En sån vill jag också göra!

I ett av rummen hade Kakan Hermansson ställt ut sina grejer i lera. Många kedjor var det...

Det var inget som tilltalade någon av oss. Klumpigt gjorda lerskålar till orimliga priser. Bara för att hon känner Lars Lerin?

Det visade sig att Lars själv hade producerat akvareller i enorma antal. Men så har han tydligen målat länge. Vad sägs om en samling med målningar på akvarellpapper från hans resor. Direkt på målningen hade han satt frimärken och sen skickat hem till mamma och pappa!

Jag kom direkt in i "bokhylleavdelningen". Vilken prakt!

 

Jag tänkte på min tid som administratör på olika arbetsplatser. Så här såg mina hyllor ut också, på den tid det begav sig.

 

 

En del väggar var försedda med stora akvareller som var ihopsatta till jättemålningar.

Jag koncentrerade mig på en av dem och gick närmare....

 

...och närmare.

 

Hur har han hunnit med att måla så mycket? Det var min första tanke, väl inne på utställningen. Målar han 24 timmar om dygnet, varje dag?

 

Målningarna är så olika men ändå inte, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Kanske är det kärleken till det sedda? Vad det än är...

Vad han än skildrar, människor, djur, städer, båtar så tar han fram essensen i det han målar.

 

En del målningar är riktigt spännande. Som den här som består av fyra stora akvareller där han avbildar ett hyreshus. I varenda fönster händer det något.

Låt oss fönstertitta!

 

 

Någonting som slog mig var att Lars Lerin inte värjer sig för något som för mig verkar jobbigt att måla. Varje liten trivial detalj finns med. Det är det som gör målningarna magiska.

Man kan t.o.m. få en hint om vädret och temperaturen när man ser hans tavlor!

Draculas slott

Lars Lerin är en man som man blir glad av. Även av hans man Manoel "Junior" Marques Lerin.

Junior ställde ut sina fotografier i ett av rummen på Sandgrund. Att döma av de röda lapparna bredvid tavlorna så går det bra för honom också!

Rakt över gatan ligger Värmlands museum. Vi gick över dit när vi kände hungern pocka på. 

Supergod mat/buffé! Pannbiffen med gräddsåsen och fisken med saffranssåsen och crabfishen var suveräna!

Lite paltkoma hade vi allt efter maten men vi gick tillbaka till Sandgrund och tittade lite till. 

Sen sjönk vi ner framför tv:n i ett av rummen och lät oss underhållas av gamla program med Lars och Junior.

Rätt som det var dök Junior upp. Han kom till utställningen och fixade lite, vattnade blommorna i caféet m.m. Bosse Buss hade turen att få en bild på den glada brassen.

Lars Lerin lämnar ingen oberörd, det är ett som är säkert. Jag blir glad av både honom och hans konst. Han är outstanding! Efter alla intryck var det gott med lite kaffe och glass vid Våtsjön. 25 plusgrader och svalkande vindar. Vad kan man mer önska sig av en dag!