Ja visst gör det ont när knoppar brister...

Fredagens morgonpromenad gick i vårens fotspår och tecken. Det livgivande regnet gör något speciellt med naturen närhelst det kommer. Men ett vårregn är outstanding för det får torra grenar och bruna gräsmattor att grönska. Så det var inte så konstigt att jag ville fånga de "små liven" med kameran. Det första jag hittade var ett maskrosbarn som sprängt undan stenarna för att kunna sträcka på sig.

En syra av något slag hade kommit lika långt som maskrosen.

Buskarna och träden var inte sena att veckla ut sina första blad de heller. Vissa färger är vackrare än andra. Smaka på ordet vårgrönt!

Videkissarna var ute tidigt. De börjar redan se bedagade ut.

På vissa platser hade de första späda kirskålsbladen tittat upp mellan hösttorra löv. Nu är de alldeles perfekta att göra paj på. En paj med kirskål, fetaost och oliver är riktigt, riktigt smarrigt och känns extra nyttig p.g.a. det gröna.

Blåsipporna har jag njutit av i ett par veckor och nu kommer vitsipporna tätt följda av vårlök, scilla och nunneört ute i naturen.

Och rönnen, titta på den! Blommorna ligger redan färdigförpackade i sina höljen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Karin Boye