Igår kom vi hem efter c:a 250 mil i Norrland. Efter si så där en femtio år kan jag någorlunda förlika mig med den här delen av Sverige. Under min barndom vandrade jag igenom hela den svenska fjällvärlden med familjen och syster, mamma och jag har suttit utefter varenda norrländsk älv under semestrarna i min barndom. Pappa älskade att fiska och det fick familjen erfara den hårda vägen. Varje semester gick uppåt! Timmar efter timmar tillbringade vi vid älvstränder, med stela, plastiga regnkappor på oss medan röken från våra eldar hjälpligt höll knott och mygg från våra ansikten. De var nämligen den enda av våra kroppsdelar som exponerades.
Det tog många år innan jag i vuxen ålder åkte uppåt norr över huvud taget. Minst trettio år! Men något som man varit med om som barn får en ibland att längta till en känsla, en upplevelse, om igen. Konstigt nog. Barn har en förmåga att kunna känna sig tillrätta där de är.
Något av det jag längtar till är stillheten, tystnaden och friheten. Att somna i total tystnad med en fors eller älvs porlande är en gudagåva även till oss vuxna stressade människor. Att sen få vakna i samma totala tystnad medan älven, i det här fallet Ångermanälven som har stillat sig och bara njuter av att få sprida sin näringsrika fuktighet till de trakter den rinner igenom, det är en "nåd att stilla be om". Man vaknar till den dag som blir en given, ett oskrivet ark då vad som helst kan hända.
Vi tar ut juice, fil, te och mackor till bordet som nån snäll snickare tillverkat till oss turister och vi njuter av stillheten och frukosten medan Ångermanälven flyter vidare vid våra fötter.
Jag tycker faktiskt att vi har världens bästa program på tv:n denna morgon medan jag värmer tevattnet.
Vår hund verkar njuta lika mycket som sambon och jag av friheten här i norr. Han lägger sig på rygg, sträcker upp tassarna, suckar och låter solen exponera sina intimaste kroppsdelar.
Jag går ner och blöter håret och tvättar det i älvens kalla vatten. Plötsligt ser jag något i ögonvrån som rör sig. En liten kräfta söker skydd bland stenarna vid Ångermanälvens strand. Jag tar upp den i min hand och den vrider sig och försöker nypa mig med sina klor. Den vill, precis som vi turister, vara ifred. Jag låter den få komma tillbaka till sitt skyddande gömme mellan ett par stenar.
Herregud vad många konstiga namn på orter det finns häruppe. Det är allt från Blattnicksele, Ragvaldsträsk till Johannisberg, Lövudden och Göteborg. Ibland tror man att man är tillbaka i hemtrakterna. Eller är det bara skylttextaren som har dyslexi?
Emellanåt ser jag sånt som får mig att stanna och vilja fotografera. Som den gången vi fick se ett helt dike fullt med röda stenar. Att kliva ner i diket med nya progressiva glasögon är inte helt lätt. Man vet inte riktigt var man sätter fötterna! Höjdskillnaden flyter upp och ner som havets vågor i de nya glasen.
Vad gör det att jag liksom stapplar ner bland stenarna? Det är nog värt att bryta ett ben för att få ett foto av de kopparhaltiga? stenarna.
En del såg ut som ovala påskägg.
Andra som om de vore målade. Olika lavar hade dessutom gett dem ytterligare en touch.
Vid Vindelns naturreservat...
... klev jag ut på en myr och hittade hjortron. Blötgubbar och omogna. Under en kort stund fick jag ihop en halv liter hjortron i olika stadier. Och njöt sen av deras olika smaker.
Ju äldre jag blir ju mer fascineras jag av vårt lands fauna, flora och landskap. Vi har nästan ALLT i vårt eget land - Sverige. Du gamla du fria du fjällhöga nord... Jag älskar dig!
1 kommentar:
Vilken härlig resa ! :) En gång när jag var barn bilade vi upp genom landet till Haparanda, för att där segla ut i skärgården och bo några dagar hos bekanta på en ö...Det minns jag tydligt medan mycket annat har fallit bort i glömska. Kommer ihåg några av stoppen på vägen upp dit också med brusande älvar och vattenfall ! Magiskt och minnesvärt speciellt för ett barn ! Dock lockar det inte med ännu mer kyla och mygg och knott än vad vi har redan här hemma så nu håller jag mig här ! Trevlig Helg !
Kram
Skicka en kommentar