Höstvandring

 För bara några veckor sedan var sanden här varm, stranden kryllade av solbadare och vattnet av lekande och skrikande barn och vuxna. Så här "out of season" är en badplats en trist syn. Det finns nästan inget ödsligare.

Till och med vassen har insett att den inte längre har nåt att tillföra och gulnar i kapp med temperatursänkningarna som går fortare och fortare för varje dag.

Hösten är väldigt färgglad och har sin charm precis som de andra årstiderna. Men förfallet kommer närmare och närmare. Oundvikligt ger kylan den ena växten efter den andra den slutgiltiga dödskyssen.

Jag vandrar på den gula och bruna markbeläggningen och försöker se charmen i det hela men det är svårt. Tills jag kommer till ett område med örnbräken som numera går i brunt. Det är ju riktigt vackert!

En bit ifrån är det rena regnskogen att jämföra med. Där växer träjon, ett slags bräken vidare, fortfarande grönt och frodigt. Tänk att vissa aldrig ger sig. Envisa som jag? Som vägrar se vad som är på gång just nu. Det känns svårt att lämna det gröna för färger som brunt, grått och svart.

Men så får jag se några färgklickar intill vägen som jag går igång på. Rödklövern har inte gett upp minsann. I olika rosa nyanser blommar de vidare än ett tag.

   

Tillika alsikeklövret som efter ett tag rodnar och så småningom blir brun.

Harklövern kan tas in och torkas om man vill spara sommaren inom fyra varma väggar.

Gullklövern lyser som små solar i en höstlig vägren. 

Fibblorna ger sig inte heller i första taget. Först hittar jag en som fortfarande är tyngd av nattens regn. Den vill liksom inte vakna riktigt men redan efter en stund så hittar jag nya fibblor som morskt skakat av sig regndropparna för att lysa vidare.

   

Gulmåran kallas också för Jungfru Marie sänghalm och jag förstår varför. Jag antar att t.o.m. en sån celebritet som Maria sov gott bland väldoftande gulmåror. De har ju en helt underbar doft!

Johannesörten verkar inte ge sig den heller. Den ber om att få bli lugnande te och goda snapsar.

Femfingerörten som fått sitt namn efter bladens fem flikar är en tuff en. Tål torra lägen och finns lite här och var.

Renfanan får avsluta "de gulas" avdelning. Kryddoftande är den och på 70-90 talet så var den populär att torka för att vi skulle få behålla lite av solens färg när dagarna blev mörkare.

Den mest hatade gula, satsar för att komma igen nästa år, vare sig vi vill eller inte. Den är väl bland det svenskaste vi har. Nästan så man kunde tro att den lånat sin färg till vår flaggas gula kors!

En av de flockblommiga får representera de vita. Det är ingen hundloka för de har övergivit oss för någon månad sen. Men det finns massor av liknande, vitblommiga växter och jag glömde att kolla bladen...

Röllekan som jag hittar på min väg är vit men det finns också exemplar som går åt det rosa hållet. 

Vitmåran har inte samma goda doft som gulmåran. Men den är skir och vacker och blir ett vackert inslag i sommarens små, enkla buketter.

Lite förvånande så ser jag plötsligt en hel del backglim. Jag trodde inte att de växte här vid vägrenen och inte heller att de fanns kvar nu i oktober. Jag har en förkärlek för glim och har tagit in en del olika sorter i min trädgård.

Den lilla blåklockan var för liten för att ha orkat hämta sig efter nattens regn. Den hukade av vattendropparnas tyngd.

   

Den stora blåklockan likaså. Trots att den har mycket starkare stjälkar än den lilla spröda släktingen.

Några rosalila färgklickar hittade jag också. Rödklinten är så vacker. Hade den inte funnits i Sveriges flora så hade man köpt den dyrt till sina trädgårdsrabatter.

En vägtistel, kan det va' nåt? Inte att känna på kanske men så här i höstens sista minut så blir man glad åt dess färg.

Liljekonvaljerna har för länge sedan haft sitt "bäst-före-datum". Men de ska ju leva vidare och har nu sett till att säkra tillväxten. Bären ser goda ut men är giftiga så det är ingen risk att de äts upp innan de ramlar av och sätter nya plantor. Liljekonvaljen vet hur man överlever!

   

Regnet slutade falla i natt men om man lyssnar inåt dungarna så låter det som om det regnar fortfarande. När en svag bris rör lövverket så faller tunga droppar från bladen.

Solen lyser från en blå himmel med molntussar. Det ser ut att bli en fin dag. Kanske blir det en fin, lång höst också. Det vet vi inget om, än. Jag kan bestämma en hel del över mitt eget liv men vädret gör som det vill. Det enda jag kan bestämma över är hur jag förhåller mig till det. Just nu går det lite så där...