Vårvial, dårört och sockblommor

 Fredagen bjöd på hyggligt väder och sol. Vinden hade avtagit och jag kunde ta bort några säckar torra löv från ytterligare några kvadratmeter rabatt.

En av de första som tittar upp är vårvialen. Jag har en rosa variant som är så fin när den blommar men den ser lite underlig ut innan den slagit ut.

Vårvial/Lathyrus vernum

När jag kryper omkring i rabatterna så hittar jag nu spirande knoppar överallt. Dårörten, en av häxörterna, upphör aldrig att förvåna mig. Den är skarpt lila när den tittar upp direkt ur leran. Nu är de på G!

Om några veckor står de på jordytan som vore de besökare från yttre rymden som funderar på vad de ska göra härnäst, efter landningen.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka." Karin Boye

Till slut slår dessa märkliga klockor ut. Vinröda på utsidan och ljust gula på insidan. 

Under försommaren tappar dårörten blommorna och utvecklar stora gröna blad. Växten blir c:a 80 cm hög, som en grön buske. Den vissnar ner tidigt på hösten och lämnar ett gytter av jordstammar som vill ligga synligt på marken i väntan på nästa vår.

Dårörten sägs ha använts till häxsalvor. Som en narkotisk ingrediens i öl och som afrodisiakum för att framkalla sexuell lust. Växten är som alla andra häxörter giftig. Förgiftningsfall beror på att man velat åt dess narkotiska effekt inte för att man ätit växten av misstag.

Nästa vårsensation stöter jag på när jag städar runt det gamla äppelträdet Maglemer. Där har jag bl.a. röda och vita sockblommor. De vita börjar tyna bort men de röda tycks trivas där de står. 

Jag klippte av de gamla stänglarna och bladen som stått vintergröna och se! Därunder började de veckla ut sina knoppar. Jag var inte så försiktig som jag borde, några knoppar gick åt fanders men så brukar det bli när jag är ivrig och har bråttom att få rabatterna fria från det vissna.

Röd sockblomma/Epimedium rubrum

Sockblommans blad är vackra. Gröna men med ett nätverk av vinröda inslag. Som små konstverk. Så de pryder sin plats även efter blomningen.

Blommorna är lite oansenliga men som så mycket annat i trädgården så gäller det att knäböja inför de små skönheterna. Inte för att be men för att beundra deras subtila skönhet.

Den vita sockblomman har inte lika vackra blad men blommorna känns mer gracila. Och de är ju mer moderna gudbevars för de är ju vita!

Jag älskar det gula mot det gröna, det känns så svenskt, så rätt. Men gult är fult. Det är inte modernt ju. När jag tänker på visan "Nu grönskar det i dalens famn, nu blommar äng och lid ..." då tänker jag inte på moderna rabatter i samstämmiga toner, det mesta i vitt, blått och rosa. Nej då tänker jag på smörblommor och förgätmigej, blåklockor och maskrosor och grönt, grönt grönt.