Idag när jag gav mig ut på hundpromenaden hade solen knappt lämnat sitt nattliga gömsle. Den låg och mornade sig på en bädd av höstliga lövverk och lämnade motvilligt sitt nattläger för att sakta, sakta sprida sitt ljus över min del av världen.
Som en nyfiken unge kikade den fram emellan träden där jag gick. Kanske ville den se vad en morgonpigg vandrare med en fyrbent vän hade för sig i skogen vid den här tiden.
Sakta men säkert lyste den upp vår väg. Hunden hade annat för sig än att fotografera omgivningarna. Han njöt mer av dofterna än färgerna. Jag plockade lite löv i olika färger. Kanske blir det nåt kreativt av dem...
Det fanns gott om färger vill jag lova. Alla nyanser av grönt, gult, orange och brunt.
Jag gick där i den fortfarande dunkla skogen och såg hur de höga trädens toppar belystes av den uppåtgående solen. Precis som i en regnskog när dagen vaknar till liv. Som två olika världar, en därnere med en speciell flora och fauna och en däruppe där aporna kastar sig från träd till träd under höga läten. I min värld hördes bara koltrastarnas prasslande bland bruna löv och en nötskrikas kraxande läte.
Vid vägs ände och min promenads slut hade solguden Ra fötts på nytt och ljuset, det goda och ordningen hade vunnit över mörker, ondska och kaos. Oj, vad vacker världen var runtomkring mig när den kalla dimman lättade.
Solen gör underverk även en kall morgon i slutet av oktober. Plötsligt så har omgivningen fått hundratals färger igen. Röda nypon lyser från en buske vid vägkanten och trots den hårda kampen mellan natt och dag så är himlen oskyldigt blå. Vilken underbar start på den dag som blev mig given idag!
Jag letar reda på en dikt som jag skrev om solguden för något år sedan. Idag hade vi frost för första gången, när jag skrev dikten så var det snö och vinter. Men kanske en lika vacker soluppgång som den jag fick idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar