På Hälsomässan i Köping blev jag med huldra. Andra namn på detta skogsväsen är vittra, skogsrå, skogsfru m.m. Min huldra kallar jag för Hulda efter en av min morfars systrar som bodde i Hagaberg i Himmeta utanför Köping när jag var liten. Huldror bor i skogen och så gör jag också, nu på senhösten. Skogen lockar mig till sig med sin tysthet och harmoni och i utbyte får jag lugn och ro i själen. I skogen känner jag mig för det mesta trygg. Knakar det så är det någon av mina vänner. Rådjur, hjortar, älgar, vildsvin, harar...
Det är alltid dom som drar det kortaste strået för de blir rädda för lilla mig och drar iväg medan jag blir kvar i deras skog.
Hulda har varit med mig ut i skogen ett par dagar. Hon passar så bra ihop med gamla stubbar, röda flugsvampar, ormbunkar och mossa. Till skillnad från mig med gulgrön jacka och knallrosa mössa, smälter hon in i naturen. Men det är ju älgjaktstider så jag har allt att vinna på min färgglada klädsel.
Biskopsmössa är en stenmurkla. Kallas även för brun hattmurkla. Att den lever i symbios med ett dött träd framgår tydligt av nedanstående foto. Numera är den klassad som giftig. Men den är vacker med sin tretoppiga hatt.
Idag hade jag turen att hitta fler mössor. Men inga biskopar. Tur var väl det för jag ville vara ensam i skogen.
Fjällig taggsvamp finns i hur många kulörer som helst och det beror på i vilket fuktighetsstadium den befinner sig. Den är ätlig men stora exemplar är beska och rekommenderas till inläggning, precis som sill. Med fördel ska den då ligga i saltlag några dagar innan man gör en ättikslag med lök, lagerblad och kryddpeppar.
Trädtickor är otroligt vackra. Det här trädet har sett sina bästa dagar, det är så gott som dött och svamparna har tagit över. De kommer att bli fler ända tills det inte finns nåt mer kvar att leva på.
Får ett träd se ut hur som helst? Det här trädet verkar vara av det fogligaste slaget. Under åren har det anpassat och anpassat sig efter omgivningen. Inte undra på att den kroknat. Ingen mår bra av att ständigt kväsas.
En del ormbunkar i den skog jag besökte idag hade vitnat. Kanske av ren och skär skräck.
För där jag gick fram hade det hänt hemska saker. Där låg rester efter skogens konung. En gång hade den majestätiskt gått fram på sina stora ben. Nu låg de bara som sorgliga påminnelser om livets förgänglighet. (Och människans sätt att ta för sig.)
Rotvältor kan te sig riktigt hemska, speciellt mot skymningen. Då tar de form av troll och stora märkliga djur. Även en ljus dag kan de sätta fart på fantasin. Rotvältan nedan skrämmer väl ingen men imponerade i alla fall på mig med sin storlek.
Nu förbereder sig naturen för vila och vinter. Den här tisteln, troligen kärrtistel, har redan satt en ny planta för att den ska hinna gå i blom och sprida sina frön nästa år. Som stjärnor breder de ut sig över mossan. Skogsstjärnor!
Efter några timmar i skogen är det dags för en mysstund med fika. Inget fika smakar så gott som i skogen. Idag blev det kaffe och kaviarmackor medan jag lyssnade på den lilla grupp med tofsmesar som flög fram och tillbaka i närheten. Några trädkrypare jagade längs trädstammarna efter insekter. Vi har två olika småfåglar som kryper omkring på trädstammar och det är trädkryparna och nötväckorna. Men de kryper på olika sätt! Nötväckan kan krypa både upp och ner för stammarna. Trädkryparen bara uppåt. Den börjar längst ner på ett träd och tar sig uppåt. När den inte kommer längre eller känner sig nöjd då flyger den ett annat träd och börjar om nerifrån.
(Tyvärr har jag inga egna foton på varken nötväcka eller trädkrypare. Är du nyfiken så googla!)
Efter fikat var jag redo för någon timme till i skogen. Sen gav jag upp. Jag kom i alla fall hem med några liter trattkantareller som nu ligger och torkar. De kantareller jag hittade blev till en omelett ihop med smör, ägg och grädde. En middag värdig en kung. Eller kanske skogens drottning, som jag snart ska börja kalla mig. Börjar faktiskt känna mig som en sån!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar