Disiga morgnar och snygga killar

Mornarna nu har varit mörka och disiga. Solen vill inte vakna och inte heller jag. Ligger hellre kvar i sängen och spelar några spel på telefonen medan jag undrar om det verkligen är dags att gå upp. Det är ju så mörkt ute! Men hunden ska ju ut och få lite frisk luft och jag får väl se det som en förmån att jag också får lite nytt syre i mina lungor. 

Att gå ut vid halvniotiden på morgonen med reflexväst på, säger inte det lite om vädret?!

Väl nere vid Mälaren så ser jag ett gäng storskrakar  guppa på vågorna och i viken vid badet ligger ett 20-tal sångsvanar och skriker efter vår. De flyttar inte längre än de behöver.

Att göra livet ljusare än denna veckas decembermorgnar är ju mitt eget problem, så jag ser till att det finns nåt roligt att se fram emot. I onsdags var vi bjudna till ett par vänner på middag och igår hade vi ett par andra vänner hemma hos oss. Jag gjorde lite tapas, bl.a. Ernst Kirschsteigers "blyga oliver". Det är smördeg med kalamataoliver inlindade i lufttorkad skinka med en klick getost och lite rosmarin på. Som man ringlar lite honung över och sen nyper man ihop smördegen till små knyten och gräddar. En hit!

     

Mellan middagarna tittar vi på bra tv. Som oftast är inspelad för att vi ska slippa reklamen och även slippa "slötitta"". När man väl sätter sig framför tv:n ska det vara nåt värt att se på, tycker jag. Under tiden tar jag fram det nyköpta reflexgarnet och virkar pannband på beställning:

"On a farm, in a barn, feeling lonely but I got some yarn..."

I eftermiddags kom en av mina döttrar och hämtade mig för en överraskning. Överraskningen var bio: 

Bara hon och jag och en härlig film med både sång och dans. Behöver jag tala om hur jag njöt av stunden? En mor-dotter-grej, då tiden stannar ett tag och man inser hur bra man har det. Att känna den där oförbehållsamma kärleken och att veta att man är älskad tillbaka, att bara vara med varandra och njuta av stunden. Det blir vi aldrig för gamla för.

Att Hugh Jackmans och Zac Efrons ansikten och kroppar dök upp lite då och då på filmduken förtog inte stämningen, de tillförde upplevelsen ytterligare lite till!

  

Kom hem till sambon och insåg att programmet om George Michaels liv precis slutat. Men utvecklingen går framåt så vi laddade ner programmet och grottade ner oss en stund med gamla minnen:

"Careless whisper"

"I knew wou were waiting"

"Last christmas"

"Don't let the sun go down"

och några till...

Och så favoriten av dem alla "One more try". Jag lät sambon spela upp den på telefonen för jag hade glömt bort melodin tillfälligt men konstaterade genast när de första tonerna klingade att jag kanske inte ska lyssna just nu. Tårarna trillade nerför mina kinder...

Det känslosamma programmet om George Michael och hans musik hade öppnat känslorna på vid gavel! Så en annan dag ger jag låten "ett nytt försök"... 

Annandagsregn

Hemma på våra breddgrader så har det regnat från och till i två dagar nu men bara man kommer några mil norrut så blir det lite mer vinterlikt. Idag var det grått, grått, grått...

Men vi packade mackor och kaffe och drog iväg med bilen. Så där som vi gör ibland, planlöst. Det är så mysigt att åka runt och se andra vyer ibland. Mestadels håller vi oss till ensliga skogsvägar för de är lite mer spännande. Där vet man aldrig vad som kan dyka upp.

Vid ett gammalt sandtag stannade vi och fikade. Inte för att omgivningen var den finaste men man såg ju långt. Inte en älg, varg eller lodjur skulle kunna ta sig förbi obemärkt. 

Men idag intet liv. Inte ens en liten fågel.

Mickel räv HADE i alla fall gått där, det såg jag på spåren. 

Skogens konung också.

Men så insåg jag att spåren satt för tätt. Det var nog samma Mickel som gått där någon dag tidigare när det varit plusgrader. Även små ekorrtassar blir ju stora som lodjursspår när det töar. Om det fortsätter töa så kommer man säkert att tro att en yeti gått där i ödemarken. Fast det bara var lilla jag på upptäcksfärd med kameran.

Trots att vi inte såg några vilda djur under vår utflykt så var den mödan värd och i våra magar ligger nu kaffe och goa hårda mackor med smör, kaviar, skivad kall potatis och dill i en salig blandning.

Dan före dopparedan

Nu har mörkret sänkt sig, den här sista dagen innan tomten kommer med julklappar till alla som varit snälla. Jag har gjort så gott jag kunnat och tycker nog att jag förtjänar något paket i alla fall. Faktiskt så har jag redan fått ett!

1:a, 2:a och 3:e advent är avverkade, lucia likaså. Men min gamla lucia från 1940-talet fortsätter att sprida ljus över vårt hus även efter den 13:e.

Nästan allt är klart inför julaftonen. Skinkan är griljerad, sillen inlagd och bordet dukat för tio personer.

 Min mormors ljusstake, som numera är min, står på bordet och väntar på att få ljusen tända. Den här ljusstaken i glas består av åtta delar varav fyra kan fyllas med vatten och dekoreras allt utifrån kreativitet. På julen fylls den med mossa, lavar och granskott och på sommaren med blommor och blad från trädgården. 

Vad vore en jul utan tomtar. De gamla godingarna som följt med år från år är de mest älskade.

I hörnskåpet från svärföräldrarna som jag målat vitt står en av mina mysiga tomtar. Han lyses upp av ett elektriskt ljus som ljuset fladdrar så där hemtrevligt på. Ett fynd från Myrorna i Örebro för något år sedan.

Vi har bara oäkta granar inne numera. De kan användas år från år och barrar inte. Vill man absolut ha lite grandoft kan man ju bara ta in några kvistar och sätta i en kruka.

Eftersom jag pyntar till första advent så har vi gott om tid att njuta av julpynt och ljus. Jag har provat lite olika recept under december. T.ex. på saffransskorpor. Vanliga, sockerfria och veganska. Jag har även gjort veganskt naturgodis, kola och chokladfudge, bakat fröknäcke m.m. Inte för att jag måste utan bara för att det är roligt.

Det har även funnits tid till en del restaurangbesök på stan och igår besökte vi Karlsgatan 2 för att titta på de naturfotografier som är utställda där. Efter det kopplade vi av med en middag på Choys innan vi åkte hem.

I morgon ska jag tända den här ljuslyktan från 50-talet. Den har stått på spiselkransen till morfar och mormors öppna spis under alla mina barndoms jular. Försedd med tomtemotiv av Jenny Lindström lyser hela "tomtegrottan" när man tänder den. Det här ljuset är extra värdefullt för mig och jag tänder det bara en stund under julmiddagen varje år. Det ska ju räcka många jular än, har jag tänkt!

Nu återstår bara att checka av att tomtekostymen med tillbehör finns redo tills i morgon eftermiddag och att säcken innehåller en klapp till alla närvarande. Tänk om man skulle glömma nån, vilken fasa!