Mornarna nu har varit mörka och disiga. Solen vill inte vakna och inte heller jag. Ligger hellre kvar i sängen och spelar några spel på telefonen medan jag undrar om det verkligen är dags att gå upp. Det är ju så mörkt ute! Men hunden ska ju ut och få lite frisk luft och jag får väl se det som en förmån att jag också får lite nytt syre i mina lungor.
Att gå ut vid halvniotiden på morgonen med reflexväst på, säger inte det lite om vädret?!
Väl nere vid Mälaren så ser jag ett gäng storskrakar guppa på vågorna och i viken vid badet ligger ett 20-tal sångsvanar och skriker efter vår. De flyttar inte längre än de behöver.
Att göra livet ljusare än denna veckas decembermorgnar är ju mitt eget problem, så jag ser till att det finns nåt roligt att se fram emot. I onsdags var vi bjudna till ett par vänner på middag och igår hade vi ett par andra vänner hemma hos oss. Jag gjorde lite tapas, bl.a. Ernst Kirschsteigers "blyga oliver". Det är smördeg med kalamataoliver inlindade i lufttorkad skinka med en klick getost och lite rosmarin på. Som man ringlar lite honung över och sen nyper man ihop smördegen till små knyten och gräddar. En hit!
Mellan middagarna tittar vi på bra tv. Som oftast är inspelad för att vi ska slippa reklamen och även slippa "slötitta"". När man väl sätter sig framför tv:n ska det vara nåt värt att se på, tycker jag. Under tiden tar jag fram det nyköpta reflexgarnet och virkar pannband på beställning:
"On a farm, in a barn, feeling lonely but I got some yarn..."
I eftermiddags kom en av mina döttrar och hämtade mig för en överraskning. Överraskningen var bio:
Bara hon och jag och en härlig film med både sång och dans. Behöver jag tala om hur jag njöt av stunden? En mor-dotter-grej, då tiden stannar ett tag och man inser hur bra man har det. Att känna den där oförbehållsamma kärleken och att veta att man är älskad tillbaka, att bara vara med varandra och njuta av stunden. Det blir vi aldrig för gamla för.
Att Hugh Jackmans och Zac Efrons ansikten och kroppar dök upp lite då och då på filmduken förtog inte stämningen, de tillförde upplevelsen ytterligare lite till!
Kom hem till sambon och insåg att programmet om George Michaels liv precis slutat. Men utvecklingen går framåt så vi laddade ner programmet och grottade ner oss en stund med gamla minnen:
"Careless whisper"
"I knew wou were waiting"
"Last christmas"
"Don't let the sun go down"
och några till...
Och så favoriten av dem alla "One more try". Jag lät sambon spela upp den på telefonen för jag hade glömt bort melodin tillfälligt men konstaterade genast när de första tonerna klingade att jag kanske inte ska lyssna just nu. Tårarna trillade nerför mina kinder...
Det känslosamma programmet om George Michael och hans musik hade öppnat känslorna på vid gavel! Så en annan dag ger jag låten "ett nytt försök"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar