När jag ser en vildapel i naturen får jag en lite sorglig känsla. För där vildaplar står, där har det funnits ett hus en gång. Med en trädgård med äppelträd vars kärnor gett upphov till dessa vildstammar. Kollar man lite extra noga så hittar man säkert fler tecken på att det bott någon i närheten. En syrenbuske, någon trädgårdsväxt, en husgrund av stenar m.m.
Vildapeln jag hittade i morse på min promenad hade nog stått där länge för den var full med lavar. Precis som en skäggig gammal man. Äter du av vildapelns frukter så garanterar jag att du grinar illa. De är sura, tarva och så gott som oätliga. Ska man göra mos på dem så går det nog åt mer socker än frukt! Men man kan faktiskt göra både god gelé och gott vin på dem.
Kristina från Duvemåla tog med sig frön från ett älskat astrakanäpple när hon och Karl-Oskar skulle utvandra till den nya värld som skulle bli deras under många år, Amerika. På sin dödsbädd fick hon äntligen smaka det första äpplet från denna frösådd och finner ro med orden: "Jag ä' hemma!"
Här "ljuger" Vilhelm Moberg lite för kärnor av detta slag ger inte upphov till samma sort som moderplantan, så Kristina kan omöjligt ha känt igen smaken från den gamla astrakanen hemifrån. Historien blir dock inte sämre p.g.a. Mobergs lilla fadäs. Ibland vill man låta sig luras, för verkligheten är inte lika vacker som sagan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar