Tystnad för själen och kantareller för magen

I torsdags packade vi husvagnen och åkte till vårt smultronställe. Tänk att kunna åka iväg en torsdag! Det är en ny upplevelse som det gäller att ta vara på och njuta av. 

Vädret var gudomligt och sjön låg spegelblank. Träden börjar bli lite bruna och gula här. Det märks att hösten närmar sig med stormsteg. Men vattnet i den lilla sjön var fortfarande badvänligt. Det hade jag inte väntat mig och därför hade jag inga badkläder med mig. Men vad gör det mitt ute i ödemarken. Vargarna må förskräckas men de får skylla sig själva om de hävdar sitt revir. 

När sambon såg mig ligga där ute i vattnet och flyta ville han också prova på hur det kändes. Utanför oss dök nio storlommar upp. Lika plötsligt som de kom var de borta. För att dyka upp en bra bit därifrån igen. Här har fortplantningen lyckats bra. Förra året var de bara fem.

Vi har en härlig utsikt över markerna här. Röda trollsländor landar på våra kroppar när vi intar kaffet utanför husvagnen och parar sig inför vår åsyn utan att skämmas. En snok kommer simmande förbi någon meter ut i vattnet. En amiralfjäril sätter sig på sambons ben, kanske för att få sitt saltbehov stillat. Den blir kvar en halvtimme!

Vi äter gott, dricker gott, läser, badar om och om igen under de fyra dagar vi är bortom all "ära och redlighet". Telefonerna har dålig täckning här men det känns rätt bra att inte kunna vara uppkopplad hela tiden. Vi ger oss iväg till vårt hemliga ställe och plockar några liter kantareller. På myren intill hittar jag tranbär bland hjortronblad och mossa.

Jag stickar en färgglad tröja till lilla J:s docka och flera olika Barbiekläder till en liten Dahlia. Jag vet att hon kommer att bli glad när de dyker upp i ett kuvert med posten. 

En flock tjattrande grönsiskor bryter tystnaden i storskogen när de söker frön bland markens blommor. De enda ljud som hörs är någon enstaka korp eller rovfågel som flyger över oss. Ibland är det så tyst så det är overkligt. Men det är en tystnad som är skön för själen.

När vi ska till att åka hem upptäcker vi att soppåsen som stått under husvagnen är borta. Spårlöst! Det måste vara den röda, han med den tjocka svansen som varit i farten. Just nu gottar han sig väl med våra gamla papper, ölflaskor, matförpackningar och annat skräp.

Allt roligt har en ände, husvagnshelgen likaså. Men väl hemma så tröstar vi oss med en saftig kantarellmacka med smält ost på. Det smakar skog. Minnen...