En liten pelarkatsura

Många märkliga växter finns det i vår herres hage. Ett träd som luktar pepparkaka finns det?

Javisst, katsuran. Förra året hittade jag en specialare på Linuddens plantskola. En pelarkatsura. Fördelen med den var att den fick plats i trädgården eftersom den växer som en pelare, rakt upp. Vanliga katsuror breder ut sig och de får inte rum i min redan uppvuxna trädgård. Den här katsuran hade enormt vackra blad. Vinröda på ovansidan och bruna på undersidan.

Med det lilla pepparkaksträdet plus lite annat, for vi hem och papparkaksdoften spred sig i hela bilen. Doften frigjordes i.o.m. att vi kom åt trädet när vi försökte tränga in det i kombin från bagageluckan. Väl hemma planterade jag det i en perennrabatt med en hel del höga växter, på ett ställe där jag behövde lite mer höjd.

Pelarkatsura/Cercidiphyllum "Rotfuchs"

Bladen på pelarkatsuran är som de vackraste blommor där den står i rabatten bland vita bolltistlar, ljusgul jättevädd, rosa silverax, vitlysing, temyntor, rostflockel och hässleklockor m.m.

Det här exemplaret av pelarkatsura hade flera större grenar och jag bestämde mig för att binda ner en av dem för att få en mer liksidig form. Jag böjde den felande grenen lite utåt, gjorde fast den med ett rep och fäste den andra änden i marken med en tältpinne. Det såg perfekt ut!

Hösten gick och i oktober någon gång stod jag i den här rabatten igen för att klippa bort bolltistlarnas fröställningar. De har en förmåga att bilda nya plantor lite här och var. Annars är jag ingen vän av storstädning ute på hösten. Jag tar enbart bort det som frösår sig för mycket, det andra låter jag vissna ner precis som det sker ute i naturen. Det är ju meningen att allt det vissna ska skydda marken och dess invånare under en sträng vinter.

Plötsligt fastnar jag i nåt och är på väg att ramla. Ser med fasa att jag fastnat i det rep med vilket jag bundit ner den ena grenen på katsuran och RITSCH! så slets den av och efterlämnade ett avlångt sår i stammen. Jaha, det var det trädet det!

Naturen har en stor återhämtningsförmåga. Såret läkte och i våras blev jag jätteglad när jag såg att små, små bladknoppar var på gång. Katsuran levde! Och den ser inte så tokig ut faktiskt. Ingen skulle kunna tro att jag hade en plan med den, en gång. Det lilla trädet är inte perfekt men vem är det? Det är vackert och tycker nog om sig själv precis som det ser ut just nu. Det gör jag med!