Spansk körvel kom in sent i mitt liv. Jag fick en planta av en numera avliden trädgårdsvän. Det första jag föll för var bladverket. Nästan som en hundlokas. Eller kanske en ormbunkes?
Sen kom blommorna. Vita skyar i lite platta blomställningar.
Sist ut var fröna. De är vackra de med! Rätt stora och klumpiga på en för övrigt skir växt. Fast stammen är gjord för att bära mängder av tunga frön. Allt i naturen är ju uträknat in i minsta lilla detalj.
Några som gillar de vita flockblomstriga växterna i vår natur är strimlössen eller stinklössen som de också kallas. De är inga skadedjur och jag tror att om de har några fiender så kan det nog inte vara många för deras skarpa färger är en varningssignal i djurvärlden: Jag kan vara giftig!
Vad kan vara en bättre plats att bedriva älskog på än bland körvelns blommor och frön? De här två individerna passade i alla fall på att göra flera strimlöss.
Jag hade ingen aning under min spanska körvels första år vad man skulle använda den till. Körvel vet man ju vad det är men en spansk sådan kanske inte alls går att äta. Så jag googlade lite:
Blad och frön kan användas i matlagning och brännvin. Doften är stark och aromatisk och påminner om anis eller lakrits. Färska blad ger smak åt buljonger och örtsalt men äldre blad blir bittra. God som rotfrukt. Då skördas den på hösten och kokas precis som moroten. Färska, omogna frön ger smak åt sallader och soppor. Bladen kan också användas som polertrasa till hårt trä, t.ex. ek. Plantan blir 150 cm ungefär och sprider sig bra med frön. Den får frön tidigt men gulnar också tidigt så vill man ha en fräsch planta på hösten så kan man klippa ner den tidigare. Då kommer det en fin och fräsch ny grön planta.
På latin heter den spanska körveln Myrrhis odorata. Den kallas också för aniskörvel eller sötkörvel. Sötkörvel därför att man kan bespara sig en del sötning av maten när den här körveln finns med i maträtten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar