Promenader utan mål och mening lämnar spår i själen

Året om, i ur och skur, ska hunden få sin långpromenad på morgonen och aktivera muskler och nos. Det håller vi hårt på. Det är en förbindelse vi "skrivit på" när vi bestämde oss för att skaffa hund. Jag måste erkänna att det inte är alla morgnar man skuttar upp ur sängen och ut men man gör ändå vad man åtagit sig.

Vädret som varit nu ett långt tag lämnar allt övrigt att önska men så får man en sån där ljuvligt solig dag. Såna ljusblåa dagar då känns det härligt att vakna till en liten utflykt. Idag var det lite kallt men ändå sol och blå himmel.

Nu grönskar det i dalens famn och även i skog och lundar. Sakta har det blivit grönare. T.o.m. böndernas nysådda åkrar börjar grönska. Växtligheten verkar inte bry sig om kalla och isiga vindar, den kommer när den ska ändå!

Plötsligt ser jag hunden komma dragandes med en halv hare! Den retar hans smaklökar så mycket att han vägrar släppa den först. Han inser efter en stund att matte bestämmer och lämnar kadavret till mig. Det visar sig vara ett helt rådjursben. Vem tog det rået av daga? Jag tittar mig omkring. Finns det kanske varg eller lo i närheten? Nejdå, koltrastarna sprätter bland löven och hackspettarna bankar på torra träd. Allt verkar vara som vanligt. Faunan här på andra sidan gatan är rik. Hare, rådjur, dovhjort, älg, vildsvin, räv, mårdhund och lo. Det utspelar sig naturligtvis tragedier i naturen hela tiden. Det är oundvikligt och hör till naturens gång. Den enes död blir den andres bröd så inget förfars här.

Nu när vårfloret är som vackrast då varar mina promenader länge. De går ofta på smala rådjursstigar och de tar tid. För jag upptäcker hela tiden saker att förundras och glädjas åt. Det första jag såg var familjen ormbunke. De första bladen är vackrast. Varje vår fascineras jag över dem. De BREDER inte ut sina nya blad som andra växter, de RULLAR ut dem! 

Två blyga ormbunkar som snart kommer att stå där i hela sin nakenhet exponerade för varandra.
Ett kärlekspar som i alla fall håller ihop i sommar. 

Tussilagona, som vi glatts åt, då inte mycket annat växte, börjar nu se lite bedagade ut och lockar inte längre till att plocka och ställa på köksbordet. Det finns ju så mycket annat.

I maj kommer majsmörblomman. Inte så konstigt kanske med tanke på namnet. Den är den första av smörblommorna att slå ut och den är lite speciell.

Om man tittar på de gula "smöriga" blommorna så ser man genast vad som är så speciellt med dem. Deras kronblad kan vara lite olika stora och något av dem fattas ofta. Det är lite olikt naturen att skapa sådana blommor, där det mesta annars är så regelbundet.

Så nästa gång när du ser en majsmörblomma så kan du briljera med att du kan namnet. Just nu finns det inga andra smörblommor att förväxla dem med heller. 

Smörblommor innehåller ett gift. Det är därför som kor och hästar lämnar dem kvar i hagen. Men när växten torkar så försvinner giftet så det är därför som det inte gör något om de hamnar i höet.

Skogen ändrar karaktär här och där. Hunden och jag går från gröna stigar till hög granskog där nästan ingenting växer på marken än.

Skogar där både nytt och gammalt får ta plats är de bästa för djurlivet. I den här gamla torra björken finns det hål lite här och var för bobyggare. Där trivs även trädtickorna. 

Jag älskar att ströva så här. Lite utan mål och mening men det är då jag upptäcker nya saker. Om man har bråttom hinner man ju inte ens se vad som finns omkring en. Plötsligt har det gått ett par timmar. Var tog de vägen? Jag tappade dem någonstans på vägen. Men jag tänker inte leta rätt på dem. De finns nog som små spår någonstans i min själ.