Smultronställen att värna om

Nu har vi haft det så där bra igen. Lyx kan man väl kalla det när man kan åka iväg med sitt lilla hus på hjul, när helst man behagar. Bara att kolla in väderrapporten och dra. Den här gången gick resan till vårt eget smultronställe dit vi återvänder om och om igen. År efter år. Där finns ro och harmoni som ger själen "vederkvickelse". 

Efter en lång och kall vår kom äntligen värmen. Vi möttes av tranors rop, gökens "kokoande". Storlommens, tärnors och måsars skrik. Och vattnets skvalpande mot stranden. Jag noterade att luften var pollenmättad. Vid stranden nedanför vår tillfälliga rastplats böljade pollenansamlingarna fram och tillbaka och antog de mest fantastiska mönster.

Nu har björkarnas löv slagit ut och de är så där friskt gröna, nästan lite blanka som de ska vara om man ska använda dem när man bastar. Just nu så är de som bäst. Tar man några ruskor med nyutsprungna björklöv och vispar runt dem i en hink vatten i bastun så "löddrar" de. Nästan som tvål. Att slå sånt här ris mot sin kropp i en riktig vedeldad bastu, det är som massage för en vårkall kropp. Det lärde jag mig förra året av en granne som kommer från Finland. De är ju givna experter på bastu och det som hör därtill...

Ibland när jag är ute i naturen tar jag ett litet strövtåg i närheten med kameran i hand. Det är märkligt hur man då noterar det som händer runtomkring sig på ett helt annat sätt än i vardagen. Sädesärlan är min vårfågel framför andra. Ingen vår förrän sädesärlan kommer. Den svek mig inte utan följde min vandring längs den ensliga grusvägen.

 

När jag går så här planlöst och letar efter fotomotiv så blir jag glad över det lilla. En vanlig sjuprickig nyckelpiga gör min dag. Den sitter på toppen av en liten självsådd rönn vid vägkanten. Efter en stund förstår jag varför. Rönnens översta blad är lite ihopkrullade. Så klart finns det löss därinnanför. Varför skulle nyckelpigan annars sitta där och lura.

Just nu fladdrar olika fjärilar mellan de få blommor som finns för att få mat. Maskrosorna är fulla av pollen så de är populära. Jag hittar både citronfjärilar och påfågelsöga som äter från samma blomma.

En överkörd snok väcker mitt intresse. Den är helt svart utan de karakteristiska gula fläckarna på huvudet. Men huvudet och ögonen visar att det är en snok och inte en svart huggorm.

Intill vägen äter bävrarna så mycket de kan när de kommer åt. Här ska ingen bäverhydda tillverkas men färsk "ved" är bävergott!

Nu har vårens små solar gett sig. De växer sig långa och är redo att sprida sina gener till nästa år. De har glatt oss under några vårmånader men nu är de trötta. Med alla respekt.

Vitsipporna prunkar vidare ett tag till.

Jag såg många utefter vägkanten men insåg när jag kom närmare att det var harsyra som kommit i blom.

Harsyran, med den lilla oansenliga blomman som plötsligt blir ansenlig när man går ner på knä. Vilket vackert ådernät i lila mot de kritvita blombladen.

Jag går vidare in mot skogen och ser att daggkåpan är på gång utefter stigen. Jag letar efter några daggdroppar i bladens mitt som kan göra mig rik. Växten är ju alkemistens bästa vän. Daggdropparna blir till guld om man har tron.

Det finns inte så många växter som är så vackra som tistlarna på våren. Deras bladrosett är outstanding. Här hittade jag en kärrtistels boning. Här kommer den att trivas och här ska den utvecklas till en hög växt så småningom, med rödlila blomställningar.  

Något fladdrar förbi mitt synfält och jag hajar till. En insekt! En som jag inte fotat förut. Jag är en insektsnörd. Kan inte så mycket om dem men jag blir lika fascinerad varje gång jag ser en ny sort. Alla insekter behövs. De har sitt liv och sin bekantskapskrets, precis som vi. Med den skillnaden att de har en uppgift, vilket inte alla av oss människor har. Utan insekterna vore vi inget.

Från ett blåbärssnår som gått i blom hör jag surr, surr, surr. Humlor av olika slag far från den ena blåbärsblomman till den andra. De samlar pollen men samtidigt ger de oss blåbär. Utan insekter fanns inga blåbär.

Där i blåbärssnåret får jag se något som jag aldrig sett. Flera getingar far omkring bland blåbärsblommen. Klänger och letar efter pollen. Giriga som sjutton. De är alltså pollinerare de med?! Det hade jag ingen aning om. Trodde att getingar mest tänkte på sig själva...

Våren har nyligen övergått i försommar och jag ser ett bestånd med liljekonvaljeblad. Snart sträcker de vita väldoftande klockorna på sig. De brukar göra det i början av juni. Då är våren förbi och sommaren i antågande. Jag ser fram emot att få stoppa näsan i en liljekonvaljbukett,

Efter min vandring i närområdet så tar jag fram såpbubblelösningen som jag inköpt i veckan till barnbarnen. Jag måste ju testa hur stora och hur många bubblor det blir av den. Det känns magiskt.  Bubbla på bubbla lämnar burken och som planeter i universum, med olika färger, svävar de vidare mellan träden där i älgarnas, rävarnas och vargarnas revir som jag befinner mig i just nu. Där ute i skogen, nånstans mellan nutiden och evigheten, där hittar jag mig själv och meningen med livet.