Vita flingor i luften

Nobeldagens morgon bjöd på snöfall. Har ni tänkt på hur tyst det blir ute när snön faller? Det är som om allt stannar av bara för att vi ska koncentrera oss på de fallande vita stjärnorna. Precis som stjärnorna i himlens alla galaxer finns det inte en som är lik den andra. Var och en är unik. 

Det är visserligen inget unikt med lite snö i trädgården i december men plötsligt ser allt så annorlunda ut. Lite ödsligt på något sätt. Men i det släta, vita så sticker det upp saker. Spännande! När jag tittar ut genom fönstret så ser jag en påfågel i rabatten. Den fick liksom nytt liv av lite pudervitt på vingarna.

Under äppelträdet står bänken av två gatstenar och en ekplanka och bordet av en betongplint och ett rabarberblad i betong. Väntar på trötta äppelträdsbeskärare som vill ta en fikapaus.

Dammen, som annars omges av prunkande grönska, ser naken och kal ut och en tunn isskorpa har lagt sig på den grunda delen. Jag kan se våra fem fiskar sakta simma runt i det krympande utrymmet. Jag antar att de väntar på bättre tider. Precis som jag.

Utefter husväggen är förra årets björnbärsrankor uppspända. De som bar bär i år. Förra året dignade det av saftiga, svarta bär. I år fick vi kanske tio! Till ett av mina vårliga arbeten i trädgården hör att ta bort de grenar som bar frukt under året som gick och binda upp de nya som vuxit fram under samma år. Med tanke på hur många nya grenar som visat sig så blir nog 2018 ett bra björnbärsår. 

På planket hänger ett snöigt stilleben. Ben som stillnat och stelnat. En hjortskalle med horn som jag hittade på Ängsö för många år sedan. Hjorten hade trasslat in sina horn i ett fisknät och troligen avlivats av jägare. När jag hittade skallen så hade naturen gjort sitt och bara de vitnande knotorna var kvar.

Skulpturen som liknar Olof Palme har fått en gloria i vitt.

 Det vackraste i min vinterträdgård är väl de snötyngda städsegröna växterna. De som har bråttom och som redan i år har bildat stora svulstiga knoppar för att försäkra sig om yppig blomning nästa år.

Att döma av mängden knoppar på rhododendron och azaleor så blir det ett färgglatt 2018.

 Längst ner i trädgården, mot söder, har vi röjt bort blomsterhallon som invaderat ett antal rhododendron. Nu är t.o.m. rötterna bortgrävda så jag hoppas att "roddisarna" nu får plats att sprida ut sina grenar. Nästa år får jag ingen blomning för plantorna är kraftigt beskurna, någon ända ner till ett par decimeter. Men under sensommaren och hösten så har nya ljusgröna blad tittat fram så de gillar verkligen att få ta lite plats efter åratal av mobbing.

Den här fick en stor, rund kullersten till granne.

Under snötäcket ligger en gubbe och sover. Han verkar tycka att det är skönt att få vara ifred. Om så bara för en dag.

De sista mogna blåbären plockades in så sent som i november. Då hade inte alla fått den där mogna isblåa färgen än så frosten och kylan fick ta de som var kvar. Kanske kommer de att hamna i en fågelmage i vinter? Så kommer de till nytta.

Döm om min förvåning när jag kom till rabatten intill husväggen, mot väster. Där har kejsarolvonet börjat blomma! Det brukar blomma tidigt på året. Men 2017 är ju inte ens slut!

Kanske är det de glödande solnedgångarna i väster som väckt känslor?  

Året går mot sitt slut men det blir nya vårar. Sån är tidens gång. "Må allt ditt ogräs bli till vildblommor" står det på en skylt i trädgården. De flesta av ogräsen ÄR väl vilda blommor! Eller rättare sagt så är ogräs växter som växer där man inte vill ha dem. Hur som helst, alla ligger de där och väntar på en ny vår. En del av mina växter kommer inte att överleva vintern, andra har precis börjat etablera sig och kommer att frodas när våren kommer. Livet är oförutsägbart. Och spännande. En slags längtan bor i mitt bröst. Det är nog bara vårsolen som kan skölja bort den...