Att sitta i en husvagn när regnet häller ner utanför är
inte heller så tokigt. Därinne är det varmt, torrt och tryggt och det låter
mysigt med smattrande regndroppar på ett husvagnstak.
Efter en natt med hård blåst och hällregn tittade solen
fram igen på morgonkanten. Jag och hunden gav oss ut. Vi följde stigarna i den
närbelägna skogen. Det luktade fuktig tall och mossa och daggen blänkte på
blåbär och lingon. Det är en mäktig känsla att vara ensam i skogen. Jag och
hunden går oftast ljudlöst. Vi lyssnar till alla främmande ljud. Ett par tranor
hördes skrika någonstans ifrån. Några hesa gäss sträckade över våra huvuden.
För övrigt var det alldeles tyst. 
Idag hade jag lånat barnbarnets söta bärplockare och den
funkade riktigt bra. Jag kom hem med en liter blåa, nyttiga bär som jag lät torka på en
bricka i solen.
Avresedagen känns alltid vemodig. Jag vill ju inte lämna det här
mysiga och kravlösa livet. Jag kan inte låta bli att tänka ”att om vi hade varit
pensionärer nu, så hade vi kunnat stanna kvar en eller ett par dagar till”.
Tänk att få styra sina dagar som man vill.
Men jag får bida min tid. Pensionen är ändå inom
räckhåll. Åh vad jag längtar till obrukade dagar då energin kan flöda fritt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar