Först när livet är slut är pusslet klart

Sommaren 2011 vid 57 års ålder fick jag en bror. Jag var lite i äldsta laget kanske. Det vanligaste är ju att man får syskon tidigare i livet. Inte heller fick jag en lillebror, vilket oftast sker. Jag fick en storebror. Och han fick två småsystrar.

Ibland tar sig livet märkliga vägar. Plötsligt, i mogen ålder när man tror att man står där med facit i hand, så ändrar sig historien. Allt förändras. Det konstiga är att man helt plötsligt har en person som står en väldigt nära men som man måste börja med att lära känna!

Under två dagar, nu under semestern, så har jag och min sambo hälsat på hos min storebror och hans fru i deras torp utanför Gnesta. Det är inte första gången vi ses, vi har träffats några gånger sedan 2011 och det har varit trevliga möten. Därför har de lett till fler. Under de här dagarna har vi pratat och pratat och haft mycket trevligt. Vi har dessutom ätit och ätit och ätit, för gästfriheten och generositeten har varit stor. Idag kom jag dessutom hem med några liter hallon.

Sambon och jag fick husera i ett eget litet torp på tomten. Det bestod av ett kök och en kammare och en trappa upp till en liten hall och sovrum. Jag sov som en stock i detta mysiga lilla hus där sovrummets tapeter med vinröda rosor matchade lakanen. En liten glasvas med rosa klaserosor på nattduksbordet och gula praktlysingar i vaser på köksbord och vardagsrumsbord, handdukar och tvål samt kallt vatten i kylskåpet visade att vi var välkomna.

"Vårt" lilla hotell.

Varsamt och med stil och känsla har min bror och hans fru renoverat de gamla husen på tomten och satt sin egen touch på allt. Vi imponerades av resultatet och jag förälskade mig i det lilla köket i den större stugan. Så jag kan inte låta bli att visa det. Det platsar i tidningar med inredningstema!

Köket.

Livet förändrar sig varje dag. Ibland mer, ibland mindre. Förändringar är inte alltid negativa. I mitt fall har en av alla de förändringar jag varit med om berikat mitt liv. I hela min ungdom önskade jag mig en storebror som skulle kunna försvara en mot ”dumma pojkar” i skolan. Vid 57 års ålder, då när jag redan lärt mig försvara mig själv, fick jag den där tidiga önskan uppfylld. Man ska inte tro att man vet allt. Ingen vet när sista pusselbiten är lagd!