Natt och morgon över Grycken

I fredags efter jobbet packade jag förväntansfullt ihop grejer för övernattning hos min kompis i Stjärnsund. Jag såg fram emot att träffa henne och hennes man i deras sommarstuga efter den här arbetsveckan, att få sitta mitt bland lingonris och skog och koppla av i tystnaden bredvid sjön Grycken.

Kvällen var ljum och jag förundras över alla dessa varma och soliga dagar som bara fortsätter. Bäst att ta vara på dem medan de är! Medan kvällen övergick till natt satt vi och pratade och pratade om allehanda ting. Jag skulle få sova i deras ”lillstuga” och hade bäddat åt mig där tidigare under kvällen för att ha det gjort. När jag blev trött gick jag ut i stugan och satte på värmeelementet en stund för att få lite grundvärme.

Sen lade jag mig där och släckte lampan. Utanför var det mörkt och tyst. Jag drog ner rullgardinerna och somnade gott. Strax efter åtta morgonen därpå tyckte jag det var dags att gå upp. Då låg dimman tät över sjön men den skingrade sig senare och ytterligare en varm, solig och klar dag visade sig på Rönäsudd.
Att gå och sätta sig på dasset en stund är inte bara nödvändigt på morgonen, det är även avkopplande och sååå rofyllt. Under tiden som man gör det man ska så kan man titta ut genom det lilla fönstret och studera den vackra vyn nedanför.

Under lördagen åkte vi och tittade på ett annat sommarstugeområde i Stjärnsund och besökte även min kompis släkting. Hon har ett gammalt knuttimrat hus, som är byggt 1772. Stjärnsunds äldsta.

Vi blev inbjudna att titta på huset inifrån också och se hur hon fixat till med lite olika bekvämligheter för att kunna bo där även på vintern. Vi gick runt knuten och då såg hon att en groda ramlat ner i hennes regntunna. Den låg där och simmade och kunde inte komma upp. Så hon gick och hämtade en spade med vilken hon tänkte ta upp grodan. Jag gick fram till den gröna tunnan. Det var ju bara att lyfta upp den med händerna tänkte jag. Men då såg jag att det var en fladdermus som låg där. Den simmade runt, runt och försökte hålla sig flytande. Jag ändrade strategi för fladdermöss kan ju ha vassa ”klor” på sina fingrar och de kan nog bitas också. Jag såg mig om efter något att ta upp den med och hittade en barkbit. Jag lyfte upp den lilla våta krabaten med barkbiten och lade den på en sten för att torka.

Jag undrade hur länge den legat där i vattnet och kämpat med att hålla huvudet över vattenytan och förstod att den var alldeles utpumpad. Men jag hoppades innerligt att den skulle klara sig. Jag gick efter min nya kamera och tog några bilder av det våta och tilltufsade lilla djuret innan jag lämnade det att återhämta sig. Men jag kunde inte låta bli att tänka på hur vi människor är. Vi beter oss ibland precis som Hitler! Vi dödar de arter vi inte gillar och räddar de vi tycker om. Hur kan vi ta åt oss den rollen? Att leka Gud? Är en katt värd mer än en gråsugga? En hund mer än en geting? Låt oss vara rädda om det som lever utan att klassificera. En liten bladlus har ett lika sofistikerat livssystem som vi människor så varför ger vi oss själva så stor betydelse?

Liten sötnos eller djävulsk vampyr?