Vissa dagar måste man ta sig igenom oavsett hur de ser
ut. Min dag idag började rätt bra men med ett finger som krökte sig och gjorde
ont. Det hade varit nog med det men efter någon timme på jobbet föll en oerhörd
trötthet över mig. Jag hade kunnat somna där vid mitt kontorsbord. Min snälla
jobbarkompis Maria gjorde vad hon kunde för att få mig lite piggare. Hon
kastade gem på mig! Bra, tänkte jag, då kan jag koppla av. Somnar jag så
väcker hon mig med ett välriktat gem.
Efter fyra timmar släpade jag mig hemåt med en enda
önskan, något riktigt fett och onyttigt i matväg. Hemma stod en tallrik med nyttig
rawfood och väntade. Jag har märkt att när jag har ont och är trött då längtar
jag efter onyttig mat, typ pommes frites, hamburgare, räksallad, chorizo, kebab,
bearnaissås…
Kroppen säger ju till en vad den vill ha, kanske behövs
det mycket energi i form av fet mat när värk och trötthet tär på kroppen.
I min trötthetsdimma gick jag igenom vad det fanns för
restauranger i närheten av jobbet och fastnade för Hammarbyrampens servering
som jag inte besökt på år och dag. På deras meny fanns det jag var ute efter: Isterband,
dillstuvad potatis och rödbetor.
Jag åkte hem och fastnade vid köksbordet med min portion,
fick paltkoma efteråt och var tvungen att lägga mig i den sköna höj- och sänkbara
fåtöljen en stund. Efter att ha vaknat av diverse oljud då och då (varifrån de
kom vet jag inte men det lät ungefär som snarkningar och väsningar), så pallrade
jag mig upp. Då hade det passerat ett par timmar av dagen redan. Bortkastade
kan jag tycka, men de kanske var nödvändiga.
Jag tog mig i kragen och plockade undan lite hemma, fick
ont på ett nytt ställe och slutade med det jag höll på med. Nu kändes livet
riktigt orättvist och jobbigt.
När jag lyssnade på nyheterna på radio lite senare så var
det ett inslag om köttätande bakterier. Sjukdomsfallen p.g.a. denna bakterie har
ökat i Sverige på sista tiden och de intervjuade en man som fått lov att
amputera benet. Han sa: - Jag bestämde mig från början för att inte fokusera på
det som jag inte kan göra, utan på det som jag kan göra.
Var hamnar då mina problem jämfört med hans, på en skala?
Var och en får kämpa med sitt. Saker och ting kan påverka mig men det är jag
som bestämmer hur jag ska förhålla mig till dem. Samtidigt är det bra ibland att kunna släppa
all duktighet och bara låta sig må dåligt och tycka synd om sig själv. Att tillåta sig vara ledsen över sånt som drabbat just mig. Det är som att öppna en ventil. Det bara
pyser ut tycka-synd-om-känslor och det känns så bra. När man har genomgått det här så tar det ett tag innan
man behöver öppna den där ventilen igen. Det som är viktigt i det här läget är att kunna grotta
omkring där ett tag men sen släppa allt och gå vidare. Att inte bli kvar ”där
nere”.
Idag blir det inte mer gjort. Jag sitter i skuggan på
förstutrappen med fötterna upplagda på en bänk och skriver och läser och har det egentligen inte så pjåkigt. Den här dagen blev inte som jag hade tänkt mig men den blev
rätt bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar