Utan mål och mening i livet. Eller?

Vi är inte så långt uppe i norr, bara lite ovanför Dalarna, men jag konstaterar att lupinerna blommar här fortfarande. I Mälardalen är de på väg att fröa av sig. Blommar gör även midsommarblomstret som vi hemma knappt hinner använda till våra majstänger!

Ljung har jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. "Plocka inte in ljung och sätt i vas! Det betyder fattigdom och olycka!" Det fick jag höra under min uppväxt.

Hösten för med sig inköp av ljungplantor till både gravplatser och krukor. Av gammal vana och för att det knappt finns några andra plantor att köpa vid den årstiden. Fantasilöst men så har även jag gjort. En par gånger t.o.m.

Vi gör ett stopp utefter vägen för att låta hunden kissa. Jag konstaterar att jag aldrig givit ljungen den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar. Här i Härjedalen är den på gång att blomma. På vissa ställen står den i knopp, på andra i blom. Utefter stigen jag går på gör ljungens blommor sitt bästa för att försöka övertyga mig om att "de faktiskt är vackra"!

Jag böjer mig ner och tar ett foto på den oansenliga växten. När jag senare betraktar det inser jag hur vacker den faktiskt är i all sin enkelhet. Mitt i ljungens syrénlila blomklasar gömmer sig en liten gul skogskovall. 

  

När jag började studera Sveriges flora använde jag enkla knep för att lära mig de svenska namnen men även de latinska. Knep som jag använder än idag. Hur ska man annars kunna skilja en skogskovall från en ängskovall? Skogskovallen är helt gul, ängskovallen gul och vit. Så då tänker jag så här: Skogskovallen är mörkt gul för att den växer i skogens skugga. Ängskovallen är ljusare för att solen kommer åt att bleka den, på ängarna. Relaterar man till något annat som man känner till så går det lättare att fylla på hjärnans hårddisk med information.

När vi åkte över Högvålen, Sveriges högst belägna by 830 meter över havet, såg vi något märkligt. På träden, speciellt på björkarna hängde svarta lavar. 

Svart tagelliknande hår hade tagit vackra, gröna björkar i besittning och besudlat deras skira grönska. Även tallarna var beklädda med hårtofsar. Det här är någon form av skägglav men jag har inte det exakta namnet på den. 

 

Vilda djur i sin rätta miljö och i full frihet upphör aldrig att fascinera. Trots att jag sett renar massor av gånger kan jag inte låta bli att ta upp kameran när de gruppvis passerar vägen. Just nu i mitten av juli är de omgivna av långbenta, storögda och skuttande kalvar.

Vägrenar bjuder på frodigt bete så inte konstigt att "vägrenarna" dras dit!

Här är dikena lite karga. På vissa ställen lyser liten blåklocka i låga men färgstarka ruggar. Mycket mindre än storklockan och ändå lite mindre än den blålila ängsklockan.

Snön ligger fortfarande kvar på vissa ställen trots att vi inte är så långt upp i norr. Det är den 15 juli och fascinerande att den fortfarande trotsar sommaren.

Söderut hittar vi en fin rastplats vid vattnet. Utanför Vansbro. Här kunde vi njuta av en solig och varm eftermiddag med utsikt över en fin gärdsgård där rallarrosorna vajade på älvsluttningen.

Solen tog en sista titt på sitt vackra ansikte i vattnets spegel och jag njöt av kvällen, ron och värmen tills det var dags att gå in och lägga sig.

Att åka utan direkt mål, ta dagen som den kommer och att stanna till där det ser vackert ut det lugnar själen på nåt vis. Det finns en trygghet i att vila i nuet, låta det omfamna en och lita på att saker och ting blir som de ska. Trots att jag inte är med och petar i detaljerna.