Härliga Härjedalen, det är där det händer!

 Idag åkte vi från Ljusdal via Sveg och vidare mot Linsell, där jag varit med mina föräldrar och campat några gånger. Campingen som ägdes av en gammal dam på den tiden och som bestod av en gräsplan, en kran med färskvatten och ett dass, finns inte kvar längre. Det var många år sen den lades under vatten när Ljusnan tvingades ändra flöde. Där fiskade pappa harr och andra sorters fiskar.

Det här är trakter som jag har en del glada minnen ifrån trots att barndomens semesterresor alltid gick till norra Sverige så att pappa fick tillfredsställa sitt fiskeintresse. När jag blev vuxen tog det många år innan jag åkte på semester uppåt, för första gången. Jag hade fått nog av alla fjällvandringar, mygg och knott och väntan vid älvkanterna på mat som ibland inte ens blev uppdragen från vattnet. Att tvätta håret i en fjällbäck, är nåt man aldrig glömmer, om man varit med om det. Än idag kan jag frammana känslan. I början, medan man blöter håret, känns det rätt normalt om än iskallt. Man gnuggar in schampoot och det är sen det händer! När man ska skölja av schampot. Huvudet värker av kylan och svålen domnar av. Man tror att kraniet ska spricka, så ont gör det. Så själva sköljandet får göras i omgångar vartefter den enorma värken bedarrat lite så att man kan fortsätta. Efteråt virar man darrande handduken om huvudet och undrar stilla om man inte kan få hjärnblödning eller dö av en hårtvätt i en fjällbäck!

När vi åker förbi Linsell mot Hede får jag plötsligt se en skylt - Staffansbygget. Det var ju där vi var när jag var liten, flera gånger. Jag visste inte att det låg här! En gammal fäbod, eller gård som stod öde under min uppväxt. På gården ställde vi upp vår lilla husvagn några dagar under sommaren och mamma, jag och syrran fick roa oss bäst vi kunde medan pappa fiskade. Jag bad sambon vända. Jag måste bara kolla hur det såg ut på Staffansbygget efter mer än trettio år. Det kändes i hjärtat. Boningshuset stod kvar men nu var det tillbommat. Förr kunde vi gå in där och få en inblick i hur man hade det på fäbodarna förr. Vid ena gaveln var det ingång för djuren. Getter kanske? Ofta hade man djuren i en del av huset, bl.a. för att få lite värme från dem och vice versa. 

När vi kom dit höll tre fiskare på att ordna med sina fiskedon. Det kändes lite som om vi gjorde intrång men vad f-n, vem kan neka en gammal kvinna att få ta några kort på ett ställe där hon ibland tillbringade några sommardagar under barndomen! 

Vi pratade lite med fiskarna och fick reda på att gården numera var samlingspunkt för ett jaktlag.

Framsidan med ingång

Baksidan

Backen upp från skogen mot huset

Några dagar under en sommar på 60-talet när vi som vanligt hade ställt familjens husvagn här på fäbodvallen och pappa som vanligt gått iväg för att fiska under några timmar roade vi andra oss med högläsning ur en bok med skräckhistorier. Jag läste och mamma och syrran lyssnade. När vi tittar ut genom husvagnsfönstret får vi se några huvuden sticka upp ur gräset i backen nedanför fäboden. Minst två män kröp omkring i utkanten av fäbodvallen. Vi drog ner rullgardinerna i husvagnen för att de inte skulle se att vi var där samtidigt som vi försökte hålla koll på männen. Deras huvuden försvann ur sikte emellanåt och vi slog vakt vid varsitt fönster för att vara beredda om de skulle närma sig. Men de höll sig i utkanten av vallen hela tiden och nedanför backen så vi kunde inte se dem annat än när deras huvuden stack upp mellan gräs och småbjörkar.

Vad vi tänkte och pratade om under deras smygande kan ni nog bara gissa. Hade de mördat pappa? Skulle de smyga sig på oss ensamma kvinnor och göra slut på oss också? En ensam mamma med två små barn! Vi levde praktiskt taget i skräck under någon timma. Sen fick vi se pappa komma upp från älven med sitt fiskespö. Hur skulle vi varna honom och göra honom uppmärksam på att det kröp omkring minst två mördare där ute i ödemarken?

Omedveten om vår skräck kommer han hem till en mörk husvagn där alla rullgardiner var nerdragna och tre skräckslagna familjemedlemmar försöker förklara vad som händer i vår närhet. Då ler han lite och säger: Det är två fiskare som kryper omkring därnere med sina spadar. De letar mask!

En annan historia från Staffansbygget är den om en gammal radio, mamma och det gamla dasset. Dasset användes flitigt under våra vistelser på fäboden. I en gammal bod bredvid dasset hittade syrran och jag innehållet till en stor, gammal radio. När mamma en gång skulle besöka det här dasset och satt sig tillrätta i lugn och ro kastade jag upp radion på plåttaket så det dånade i hela Härjedalen. Än idag undrar jag om mamma fick fart på magen den dagen!