I den familj jag växte upp utvecklade jag lyhördhet och känslighet eftersom det var nödvändigt. Jag skulle ju vara till lags och då måste jag ständigt veta vad andra tyckte. Så jag lärde mig tidigt läsa signaler så att jag fick veta vad som var rätt och vad som var fel med mitt beteende.
Detta har gjort att jag hela tiden känner av stämningar människor emellan och jag gör det även om de är tysta. Då tar jag hjälp av kroppsspråk och andra signaler.
Att ständigt "läsa av andra" har varit en enorm påfrestning under större delen av mitt liv och jag påverkades vare sig jag ville eller inte. De negativa känslorna kändes mest för dem ville jag dämpa. Släta över, göra bra och undvika konflikter. Mina egna känslor kom alltid i skymundan.
Jag var ett lätt offer. Mig kunde man köra med, trycka ner och kontrollera för jag stod alltid tillbaka. Jag ville bara att alla skulle vara nöjda och glada. Följden blev att jag själv aldrig var nöjd. Det blev ju aldrig som jag ville, andras behov kom först.
Att hela tiden känna av och känna med, är en förbannelse men på äldre dar har jag lärt mig hantera det. Numera vilar jag i den här "kunskapen" och ger gärna råd och visdomsord till andra. Jag är inkännande men låter inte allt påverka mig. Och jag låter ingen köra med mig. Ingen kan heller trycka ner mig för jag låter ingen göra det. Jag har fått en inre trygghet och vet vem jag är och vad jag kan och jag står för mina åsikter och det som är jag.
Jag hade nog blivit en bra psykolog men har aldrig trivts i skolvärlden. Men jag har tänkt att det kanske är människor som varit med om lite svårigheter här i livet som skulle bli de bästa till att hjälpa andra i olika besvärliga livssituationer.
Ibland undrar jag hur det skulle vara att inte ha den här lyhördheten och känsligheten för olika stämningar och för hur folk mår. Att kunna gå omkring bland människor och bara tänka på sig själv och inte behöva bry sig, för man vet ju inte om nåt annat. Vad lätt livet skulle vara då.
Men tomt. Idag skulle jag inte vilja vara utan den här känsligheten. Det är en "gåva" jag har fått. Det var en hård utbildning men nu styr inte den här gåvan mig längre. Jag förvaltar den väl och använder den när jag tycker att den behövs. I övrigt låter jag den inte påverka mig. Människor måste ta ansvar för sina egna handlingar, det behöver inte jag göra åt dem.
Man snackar om livets hårda skola. Visst är den hård för en del men kanske nyttig ibland. Om man inte är helt obildbar så tar man åt sig utbildningen och drar erfarenheter av den. Då kan man gå vidare på ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar