Efter morgonprommisen...

Det blev en biltur in på vägarna till Byvik och Flatvarp där vi letade kantareller på de platser vi hittat kantareller förut.

Tjärn på vägen till Byvik. Här blommar gula bläddror och vita näckrosor

Jag fick se några orange, torra kantareller på Byviksvägen och i hemliga svackan på Flatvarpsvägen hittade jag några deciliter små sommarkantareller. De hade precis kommit igång.
I ICA-butiken i Loftahammar handlade vi lite nödproviant som kaffebröd, jordgubbar och mat för de närmsta två dagarna. Hemma vid campingen stekte sambon kantarellerna vi plockat och serverade dem på ett mörkt och gott bröd med smör tillsammans med en pilsner. Lyx!

Vi löste korsord tillsammans. Sambon behöver lite hjälp ibland! Jag målade en tavla. Vi åt hamburgare med hemlagad smörgåsgurka, tomat och senap mellan två mörka bröd. Hamburgarna hade sambon kryddat med vit- och svartpeppar samt stark curry så det blev en enkel men mycket god middag.

Campingplatsen fylldes med folk under eftermiddagen och kvällen och vi drog oss in i husvagnen när det blev svalare. Sambon läste bok på I-paden och jag i ett vanligt pappersexemplar. Jag gillar att läsa vanliga böcker. Njuter av att hålla en vanlig bok i handen. Att ligga på vänster sida, höger sida eller halvsitta medan jag läser. Jag vill kunna fortsätta läsa utan att något batteri tar slut. Utan att bibliotekets totala lästimmar är förbrukade. Det är jag och min bok tills jag gör slut med den och allt är över.

 

Just nu läser jag en otroligt intressant bok  – ”Barnmorskan i East End”. En sann berättelse om hur det var att vara barnmorska i London på 50-talet. Misären var otrolig i en del stadsdelar och massor av kvinnor och barn dog i samband med en förlossning. Många skulle må bra av att få sig en dos av boken. När man har det bra är det lätt att glömma bort att vi svenskar haft det så mycket sämre. Att det som var verklighet för bara sjuttio år sedan faktiskt fortfarande är verklighet för massor av människor ute i världen.

Utdrag ur boken skriven av Jennifer Worth:

I en bok för ”Kvinnor som assisterar vid barnsäng” stod det: ”Om förlossningen varar mer än tio till tolv dagar så skall läkare kontaktas!
Alla som varit med om förlossning som hållit på många timmar kan förstå hur det skulle vara att ligga dag ut och dag in. Dessutom förstår man att det måste vara något allvarligt fel…

På ett annat ställe står det om en kvinna (Brenda) som led av engelska sjukan. Sjukan orsakades av D-vitaminbrist vilken skulle kunna ha avhjälpts av intag av kött, mjölk, ägg, animaliskt fett och fiskolja. Engelska sjukan orsakar deformering av skelettet. Barn utsatta för denna brist blev invalider. Brenda hade haft fyra graviditeter som slutat med att hon inte kunnat föda fram barnen. Denna gång skulle hon bli förlöst med kejsarsnitt och inför förlossningen var hon överlycklig. Barnmorskan berättar:

”För varje steg till britsen böjde hennes ben sig utåt men med ansträngda rörelser lyckades hon klättra upp. Hon flämtade och det var smärtsamt att se på. Hennes mage såg abnormt stor ut eftersom hon var så liten till växten men också p.g.a. att hennes förvridna ryggrad tog stor plats och sköt livmodern framåt och uppåt. Andningen var ansträngd.”
– Bry dig inte om mig, det är inte viktigt, sa Brenda till barnmorskan. Hon var så lycklig över att äntligen få ett barn nästan på vilken bekostnad som helst.
”I trettionionde veckan blev hon inlagd och ett framgångsrikt kejsarsnitt gjordes. Hon var överlycklig över att få operationen betald av National Health Service bl.a. En frisk dotter föddes och döptes till Grace Miracle!”

Efter att ha läst avsnittet om Brenda och hennes förlossning kunde jag inte undgå att fälla några tårar men i detta fall lyckotårar. Ibland förstår jag inte riktigt hur bra jag har det och hur bra jag har haft det!

När jag fortsätter läsa om hur barnmorskorna fick lov att gå ifrån och spy när det var dags för undersökning av de fattiga kvinnor i East End som fick hämta vatten på gården och endast hade ett fyrtiotal utedass per femhundra hyresgäster, då förstår jag vidden av misären. Så här i semestertider blir det mer påtagligt. Jag är van att tvätta mig en gång om dagen, minst. Idag lät jag det vara. Jag kände inte för det men jag hade förmånen att kunna välja…