Kärlek och ärtfrossa

Jag kommer hem från en liten semester på drygt en vecka. Barnbarnet kommer från badstranden och ser vår bil och husvagn. Jag hör hans röst utanför dörren: - Dom har kommit hem nu!

Jag smyger fram och öppnar och utanför står en liten 4-åring och ler. Han sträcker upp sina händer mot mig och jag lyfter upp honom. Han slår sina ben runtomkring min midja och kramas och kramas och gnor sin näsa mot min och vill bara vara nära sin "mojmoj". Så står vi en bra stund. Vi praktiserar mindfulness på högsta nivå. Vi vill bara vara nära varandra och njuta. Vi har ju inte setts på ett tag och nu blomstrar kärleken igen.

Sen går han och jag ut och vattnar grönsakerna och jag ser att ärterna börjar mogna så jag ger honom en ärtskida och lär honom sen hur man försiktigt tar dem från plantorna. Efter en stund säger han till mig: - Jag är galen i ärter!
Det är jag med. Och hans mamma. Och vår hund. Sambon kommer ut och ser att vi äter ärtor och börjar leta efter mogna ärtskidor han med. Dottern kommer också till ärtlandet och börjar äta. Skalen vi kastar under buskar och växter letar hunden reda på och knaprar i sig fort som sjutton så vi inte ska ta dem ifrån honom. Efter en stund är alla mogna ärter slut och inte minsta skal skvallrar om att vi varit där och frossat! 

När vi går förbi mina olika Platycodon på väg från ärtlandet så säger 4-åringen: - Det här tycker jag är roligt! Och så klämmer han på alla knoppar han ser så det ploppar när de öppnar sig.
Då minns jag fuchsiorna hemma hos min mormor. När hon inte såg på, så gick jag fram och klämde på knopparna, som öppnade sig med ett ploppande ljud.
Vem lär en sånt egentligen? Ligger det i generna eller?


"Oploppad" Platycodon

Utslagen Platycodon.