Morgonprommis till Hallmare by

Solig sommarmorgon vid Hallmare Havsbad några mil från Västervik. Tur att man har en hund som måste ut och lukta på varje nerkissad blomma längs vägrenen! Sambon och jag går ut i det vackra morgonvädret och möter alla sommarens dofter. Fast på ett helt annat sätt än hunden. Vi reagerar inte på kiss, vi går igång på naturens dofter. Det är torrt i markerna men ett nattligt regn har lagt gnistrande diamanter på blad och strån. I vägrenen blommar rödlila rallarros, skogslök med mörklila små lökar i toppen, gulvit ängskovall, stora och små himmelsblå blåklockor, gul johannes- och videört och små vita grässtjärnor. Taggiga björnbärsgrenar hindrar en från att ta en närmare titt i dikena men de röda smultronen lockar ändå. Vi kommer fram till Hallmare by som består av några bondgårdar med fast boende och andra gårdar som blivit sommarstugor genom åren.

Här står tiden stilla. Inte utvecklingen men den tid vi moderna människor hela tiden mäter i dagar, timmar och sekunder. Vem bryr sig om klockan när man hör humlornas surrande i röda klöverblommor eller tornseglarnas skrik när de sveper förbi våra huvuden, så nära att man kan känna vinddraget. Fåren i hagen bredvid ser oss komma och baggen ”bäääar” ljudligt. Vill liksom varna tackorna och lammen för främlingarna på vägen utanför. Två knubbiga hästar betar förnöjsamt av det gröna gräset i hagen och bryr sig inte det minsta om oss vandrare. De har nog med att freda sig från stora gråbruna bromsar som attackerar klumpigt och ljudligt men inte desto mindre smärtfritt.

Efter en liten krök på vägen kommer vi så fram till vägs ände. Här står öbornas bilar parkerade. En Porsche Panamera med registreringsskylt från Schweiz och en Porsche Cayenne, norksregistrerad, påminner oss om att det finns andra än vi svenskar som hittar ut till de smultronställen som finns i vår svenska skärgård.

Vi fortsätter vägen framåt mot den breda bryggan som är den absolut sista utposten mot ett blått hav. Invid bryggan, i det av alger gröna vattnet, ser vi små stim av fiskyngel. De är inte mer än en centimeter långa och för små för att man ska kunna bestämma arten. En gulbrun tångruska som böljar fram och tillbaka vid bryggan skrämmer vår lilla hund. Kanske tror han att det är ett läskigt havsvidunder som ligger och väntar på att få sluka honom.
Stora trutar slår ner på vattenytan och skriker sig hesa medan de gungar på vågorna. Sommarljud.
Vi hejar på några turister som liksom vi tagit en morgonpromenad i den vackra omgivningen. I ett dike på en vit, platt blomma av vildmorot sitter en apollofjäril.
Apollofjärilen är vit med svarta och röda fläckar och har liksom två större röda ”ögon” med vit mitt. Gjorda för att skrämma de som har fjärilar på sin meny kanske? Apollofjärilen är vår största dagfjäril och förekommer mest på ostkusten. Den finns även på Gotland men då som en annan ras, lite mindre och med större, röda fläckar. Apollofjärilen har minskat i antal men man vet inte varför. Jag antar att människan har sitt finger med i spelet. Det vore inte första gången!

Jag tar en liten videosnutt på två fjärilar som  parar sig. Eller slåss? Ibland kan det vara svårt att se skillnad på ett litet slagsmål eller passionerat sex!

I skuggan under markisen intar vi sommarfrukost med allt vad det innebär av kokta ägg, te med honung och nybakt chiabatta från campingens lilla butik med mjukost på. Egen odlad balkonggurka, gräslök och tomater som extra pålägg. Runt omkring oss vaknar campingfolket till liv och solen står nu högt på en sommarblå himmel. Vi sitter kvar i morgonbrisen. Undrar vad vi ska hitta på idag…