Vad bryr sig en tibast om minusgrader och snö!

Rätt trött efter påskens tredagars konstrunda med kyla och snö känns det skönt att vara tillbaka i trädgården igen. Visserligen gynnade den ogästvänliga väderleken oss konstnärer för inte ens den mest inbitne trädgårdsgalning ville vara ute och rensa och gräva i vädret som var. Så man tog en biltur istället för att titta på kreativiten i Kolbäcksådalen. 

Trots kylan så händer det saker i trädgården hela tiden. Gullflocka/Haquetia epipactis är en tidig perenn. Med gul mitt och gröna blad. Den hade nästan gett sig redan. Bara några få fina blommor kvar.

Jag vandrar vidare i trädgården och hittar en fullt utslagen vit Pulsatilla (Backsippa).

Daphne blagayana, en tibast av den krypande sorten, sprider sin väldoft i en annan rabatt.

Det är väl tur att denna vackra, ljusgröna stinkjulros har ytterligare ett namn - Klockjulros. Mig gör det detsamma, jag låter den visa sin skönhet och lägger mindre vikt vid namnen.

Nere vid hasselhäcken har jag min "vårrabatt". Där planterar jag alla lökväxter som jag köpt före trädgårdssäsongen och små tulpanlökar som jag hittat i rabatterna. Där grävde jag ner en Ornithogalum oligophyllum som jag trodde var en slit-och-släng-växt den våren för många år sen men det visade sig vara en perenn. Så den förgyller mina vårar om och om igen!

 

Några av mina pärlhyacinter lever upp nu. Den ljusblå "Valerie Finnis" t.ex. 

Och de knallblå "Blue Magic"

Numera har jag andra sorter som är vita och rosa också. 

Vissa vinteröverlevare betyder mer än andra. Förra året sådde jag "Kejsarinnans förkläde", en släkting till rabarber, som är såååå himla häftig. Den är högväxt och får ljusa blad upptill som faktiskt påminner om förkläden.

Rheum Alexander/Kejsarinnans förkläde

Rheum alexandrae (Foto från tidningen Allt om trädgård)

Den här godingen såg jag första gången hos en STA-medlem och föll direkt för den majestätiska uppenbarelsen. Man går inte bara förbi en sån, man stannar upp och förundras över naturens skapelser. Förra året sådde jag några frön och de grodde och visar sig nu ha överlevt sin första vinter. Så jag har flera plantor på gång vid det här laget och känner mig rik.

Porslinshyacinterna blommade fortfarande. De blå scillorna må vara vårens stjärnor men dessa porslinsvita minihyacinter är ännu mer stjärnlika. 

Den svarta nysroten har vecklat ut sina vackra blad. Den är redan ett par decimeter hög. En självsådd akleja kramar dess fot.

Dårörten, en av häxörterna, tittar upp ur jorden med lila knoppar. Som nyfödda aliens.

Nu blommar den med klockor som är vinröda på utsidan och ljust gula på utsidan.

Lungört har jag i några olika former. Blommorna ändrar, precis som förgätmigejen, färg vartefter de slår ut.

Det finns en röd variant av den också. 

Bladverket på de sorter med vitfläckiga blad pryder den tråkigaste rabatt under hela säsongen. Jag har en vit variant av en sån lungört.

I höstas blev jag lycklig ägare till en vit tibast. Den överlevde resan från Gränsta koloniområde till Ekbacken och har nu blommat i några veckor redan. Precis som den vanliga rödlila som står i en annan rabatt.

Tibasten blommar på bar kvist. Efter blomningen kommer bladen och sen kommer de röda, giftiga bären som man kan plocka bort om det finns barn i närheten. Eller varför inte så dem. Det kommer ju nya vårar.