Att slå dövörat till

Efter en heldag ute i trädgården slår jag mig ner i kaffeburen för att läsa den bok jag fått av min chef (en vårpresent till valborg) Kristina Ohlssons "Paradisoffer". Solen värmer och jag dåsar bort en stund när mobiltelefonen ringer. Det är sambon. Vi har kommit överens om att grilla när han kommer hem vid 20-tiden och nu undrar han om jag kan förbereda lite. Ta av regnskyddet på gasolgrillen m.m. "- Du vet att jag inte kan sånt där!" svarar jag eftersom jag inte har någon lust att fixa med grillen. Det är karlgöra. Vi kvinnor gör i ordning maten och karlarna grillar. "- Larva dig inte!" säger han. "- Du kan göra i ordning med slangen och gasolen..."
Nu har jag slutat lyssna. "- Tyvärr hör jag inte vad du säger!
Vi avslutar samtalet eftersom jag inte är "kontaktbar" och jag återgår till att likt Ferdinand under sin korkek njuta av våren och dess under. T.ex. den lilla ruggen med vintergäck som fortfarande är fräsch och fin.

Jag går in efter en filt och lindar in mig i den och återgår till boken. Grillningen är flera timmar borta. Så får jag lite arbetslust och angriper några rabatter. Några kvadratmeter till på tomten ser nu rätt hyggliga ut. Jag sår lite rädisor och senapskål i mina pallkragar, krukar upp några vilsekomna jordgubbsplantor och aklejor. Under några år har jag varit min trädgård otrogen p.g.a. omständigheter som jag inte rått över. Nu är jag på banan igen! Det känns härligt att sakta men säkert ta mig igenom rabatt efter rabatt och göra om, göra fint och göra enkelt.