Det som göms i snö...

I början av den 1 1/2 timme långa morgonpromenaden så överraskade jag en liten hög med vita rester efter den krympande vintern. Den bara låg där, envis som synden och kall som is och vägrade lämna diket som vi passerade.

Men jag vet att dess tid är räknad. Det handlar nog om timmar. Borta vid utsiktsberget bakom Johannisbergs gård stannade vi till och kollade ut över Mälaren. Inte ett liv mer än en ensam kanadagås. Scilla, vårlök, blåsippor, vitsippor och rödlila nunneört blommar överallt. Små gröna tofsar av outslagna majsmörblommor står bara och väntar på lite mer sol. Sen exploderar de!

Majsmörblomman känner man igen på dess
oregelbundet utvecklade kronblad. Dessutom är den
tidigast av smörblommorna.

Hemma tog jag upp mina nergrävda krukor från grönsakslandet. Där gräver jag ner dem på hösten för att de ska överleva vintern. I år hade säkert 80% börjat grönska redan, så jag fick ett kvitto på att de överlevt. De andra får stå i skuggan ett tag och visa vad de går för. Så fort de visar något grönt ovan jorden får de komma till de övriga plantorna som nu visas upp på min "växthylla".
Efter en härlig dag i trädgården åt vi grillad fläskyttterfilé och kall potatissallad. Sambon grillade och jag och äldsta dottern åt. Hon äter inte kött så en röding i folie satt inte fel. Har man vegetarianer som äter fisk, veganer och diverseätare i familjen så gäller det att ha lite överraskningar i frysen när de hälsar på. Det var första middagen utomhus i år!
Ett par timmar innan solen slutade värma tillbringade jag i "kaffeburen" gjord av armeringsmatta (med tak av korrugerad plast ifall det regnar). Runt den har jag planterat pipranka och diverse olika druvor så att den så småningom ska bli en grön grotta där man kan gömma sig för världen.
Det var jag och Leif G W Persson. Jag läste Gustavs grabb. GW är en härlig blandning av hårt och mjukt! Jag älskar hans sätt att skriva, hans behandling av svenska språket, hans frosseri i ord och fraser.
"Och om någon nu skulle ta illa vid sig, kanske till och med känna igen sig, så är det inte mitt problem. Det kan ju rimligen inte vara mitt fel att någon enögd stackare känner sig träffad bara för att jag har skrivit en roman om en synål."
Så skriver GW om romanen Grisfesten som handlar om en justitieminister som springer hos prostituerade. Geijer eller?