Vi såg en liten söt krabat på Blocket en dag för c:a tre
år sedan. - Vi åker inte dit och ”tittar” om vi inte är beredda att
ta hem honom! sa sambon.
- Nej, det är väl klart! sa jag men tänkte att ”om vi inte vill ha honom så säger vi ifrån och åker hem igen. Vi
måste inte ta just honom. Det finns ju andra.”
Hundvalpen sprang ut och in ihop med de andra hundarna
hos säljarna, skällde och kissade i köket hela tiden. Han åt upp maten för den
stora schäferhannen som snällt lät valpen äta och själv svälte sig. När valpen ätit sig mätt blev det lite hästskit till efterrätt nere
vid stallet. Han hette Sluggo. Ett vidrigt namn tyckte jag. Så vi
gjorde slag i saken, sa att vi ville ha honom och betalade 6.000 kr för honom.
Vi köpte koppel, matskålar, hundmat, bajspåsar, tuggben
och vi gick till veterinären och betalade för några sprutor. Vi köpte en bur i
plast, i vilken han fick panik. Vi köpte en bur i tyg, i vilken han fick panik.
Vi köpte en hundkorg, i vilken han ligger högst en gång i veckan numera, tre år efter inköp. Vi köpte ett
bilbälte vilket han avskyr men har lärt sig tolerera.
Eftersom han inte hade lärt sig kissa utomhus så var vi
tvungna att gå ut med honom så fort han vaknat till, annars lyfte han benet mot
mina blomkrukor. Varje natt hoppade han ner från sängen för att vattna dessa
blomkrukor så jag och sambon utvecklade ett sjätte sinne. Så fort han hoppade
ner från sängen så satte vi på honom kopplet och gick utanför dörren så att han
fick lätta på sin blåsa. Det höll vi på
med i c:a ett och ett halvt års tid!
Han släppte oss inte med varken blicken eller kroppen.
Gick vi runt ett hörn hemma så följde han efter. Det gick så långt att vi fick
utverka frizoner för att få vara ifred. Toaletten och ”glasrummet” var sådana zoner och där fick vi
vara ifred för hans granskande blickar.
Under samma tid så genomled vi promenader på området.
Sluggo skällde på folk som kom ut ur husen, på skateboardåkare, barnvagnar,
joggare, skidåkare, inlinesåkare, barn, alla andra hundar, cyklister OCH allt
annat… Jag skämdes när jag gick runt med honom bland grannhusen.
Nu är Sluggo tre år. Han säger till när han ska kissa.
Han säger till när han ska in igen. Han säger till när han ska ha mat. Han
säger till när han tycker det är dags att gå upp. Då stoppar han in nosen i ens
näsborre för att lukta och se om man fortfarande lever och andas.
Om det kliar i ändan så visar han att han vill bli torkad
och sen visar han att han vill ha godis eftersom han varit så HIMLA DUKTIG som
hoppat upp på toalettlocket och LÅTIT oss torka honom med ett fuktigt toapapper.
Ibland LÅTER han oss också ta bort sprängfulla, äckliga, snuskiga fästingar med
speciella ”instrument” som vi köpt för dyra pengar. För att inte tala om
fästinghalsbanden och fästingsprayerna.
Som om allt detta inte vore nog så släpar vi oss upp i
kolsvarta natten under vinterhalvåret, sätter på oss reflexvästar (både vi och
han) och ger oss ut på en 45-60 minuters promenad i vilken väderlek det än må
vara. Från klockan fem på morgonen och framåt. OCH vi bär omkring på hans bajs som vi plockat upp i köpta plastpåsar, ibland i ett
par kilometer till närmsta soptunna!
Vad kallar man ett sånt beteende? Idioti? Självplågeri? Eller
bara ett uttryck för ren och skär kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar