Resan till Treetops hotel från huvudhotellet Outspan skulle ta 40 minuter och det var viktigt att komma fram före 18.00 för då stängdes grindarna till hotellområdet. När vi kom fram var klockan några minuter över sex och vår busschaufför fick diskutera en del med de militärklädda vakterna. Här följde man vissa regler till punkt och pricka och andra följde man inte alls. Efter 18.00 var man tvungen att ha specialtillstånd för att komma in i parken och det var bara för chauffören att traggla sig uppför dalgången igen till nationalparkens huvudkontor för att få ett sådant tillstånd. Det skulle naturligtvis skrivas under av någon chef som sen skulle låta en högre chef skriva under det som i sin tur… Men att få själva tillståndet var inga problem!
Så
åkte vi ner utefter de branta dalgångarna och började om igen. Eftersom det var
kolsvart ute när vi kom fram så tordes de ansvariga inte låta oss gå fram till
hotellet bland alla vilda djur så chauffören fick ett nytt tillstånd, att köra
ända fram till hotellbyggnaden.
Treetops
hotel är en byggnad helt i trä med tre våningar och byggt på pålar. 1953
gästade drottning Elisabeth hotellet så det har sina anor. När man gick omkring
där så knarrade det i träet och eftersom de flesta hade väckarklockan tidigt ställd
för att kolla in lejon och andra djur vid vattenhålet så blev det lite
kollision där mellan olika intressen. Mr Hunter i kamouflagefärgade militärkläder
tog emot oss och förklarade ordningsreglerna. Inte väsnas, inte gå ut genom
vissa dörrar, inte röka annat än på anvisade platser för allt var ju byggt av
trä m.m.
Vi
intog middag i en stor sal ihop med alla som bodde på hotellet. Vi satt vid
dukade långbord på träbänkar. Vi åt och
hade trevligt men levde i en liten egen bubbla för efter maten skulle det ske!
Förlovningen. Ringarna låg i en brun papperspåse och jag hade väl kollat si så
där tio gånger att de var med, efter att vi lämnat Outspan.
Efter
middagen gick vi ner till baren och beställde in en flaska vitt vin. Vi satte
oss vid de stora glasfönstren som vette mot vattenhålet och hoppades att de
andra som vi sällskapade med sen början på vår safari i Kenya inte skulle se
oss och förstöra denna stund av högtid. Det var inte lätt att få en stund
ensamma i ett hotell fullt av folk. Våra bekanta gick förbi och vi visade dem med
hela vårt kroppsspråk hur ogärna vi ville ha dem där. Och det funkade. Vem vill
spendera kvällen med helt osociala människor?
Vi
förlovade oss där intill vattenhålet med vävarfåglarna i papyrusruggen som enda
vittne och vi satt länge efteråt och tittade ut över det upplysta vattnet. En
magisk stund.
Mr
Hunter kom fram till oss efter ett tag. Han började berätta om husets historia och
visa gamla gulnade tidningsurklipp. Jag frågade honom om någon någonsin gift
sig här på Treetops. Nej, det hade man inte. – Har någon förlovat sig här då?
frågade jag. – Nej det har jag aldrig hört talas om, svarade han. – Jaha, då är
vi det första paret som förlovat oss här då, sa jag glatt och visade
förlovningsringen. Då bad Mr Hunter oss skriva in det i gästboken så nu finns
våra namn där sen tjugo år tillbaka och inskrivna för evigt.
Natten
efteråt blev lite speciell. Romantisk förstås men när vi väl övergick till att
koncentrera oss på omgivningen så märkte vi att när hotellgästerna gick i korridorerna
knarrade golvplankorna. När de gick ut och in i rummen så knirkade dörrarna.
Man hörde t.o.m. när grannens väckarklocka pep tidig morgon för de hade den
inställd på 03.00, 04.00, 05.00. Alla skulle ut och se vilka djur som fanns vid
vattenhålet. Utanför skränade gässen hela natten i papyrusruggarna.
 |
| Här tar en nyförlovad tjej en kopp kaffe på taket av hotellet morgonen därpå. Hon verkar vara mer intresserad av att få muggen till munnen än om det syns några lejon vid vattenhålet under! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar