Att vara den man är

Min dotter Ericas reflektioner över att tillåta sig stå för den man är   "Igår möte i Stockholm igen. Jag brukar aldrig vara nervös inför möten men nu, trots trevligt bemötande, så var jag nervös. Tur att jag har Asperger så att det inte syns på kroppsspråk och mimik att jag var nervös. Vad hade det spelat för roll om de sett att jag varit nervös? Är inte det normalt? Det är ofta många funderingar kring detta med vad som egentligen är normalt och hur man ska bete sig för att verka vara det. Jag har svårt att se på andra hur man ska vara, utan måste läsa mig till det som andra har naturligt i sig, t.ex. att förstå de sociala reglerna. Men det är skillnad mellan teori och praktik. På tåget hem från Stockholm kom en tanke: Att vara mig själv med allt vad det innebär, är ju att vara ERICA. Det är ju det som gör mig till den jag är, med Asperger och allt. Jag är mer av en pojkflicka och gör vad jag själv anser lite manliga saker. Ofta skäms jag efteråt för att ha gjort dem. T.ex. hugger jag ved när vi campar och lagar saker hemma. När vi är ute i skogen ser jag mer ut som en ung pojke än en kvinna. Men är det inte så att det man gör inte är typiskt manligt eller kvinnligt, utan något som gör dig till den du är? Det vill säga, jag gör inte typiskt manliga eller kvinnliga saker utan jag gör Erica-saker. Om jag är nervös, ser ut som en kille och gör Aspergersaker så är det ju JAG! Det är det som gör mig unik, individuell och till den jag är. Att tillåta sig själv vara den man är, är att växa som människa."   Vadå ful? Jag är ju en kamel. Kameler ser ut så här! Får jag bara en tandborste så blir jag oemotståndlig.