Små gråa moln ser jag på min himmel...

I morse vaknade jag. Inte mycket mer. Trots tio timmars sömn ville jag bara vända mig om och sova ännu mer. Det var som om ett grått ogenomträngligt moln hade stannat till ovanför mig och hindrade mig från att nyvaknad och pigg andas nytt syre och förväntan. Allt det som en ny dag brukar bjuda på.
Sambon fick gå ensam på hundpromenaden och jag släpade mig upp för att vi skulle kunna äta frukost ihop när han kom tillbaka. Sen låg jag bara där på soffan framför tv:n. Orkade ingenting, förmådde ingenting, med kroppsdelar som inte fungerade så bra och med vissa som gjorde ont. Jag funderade över hur mitt liv har blivit sen jag blev sjuk och det var inga upplyftande tankegångar. Så trots det vackra vädret och värmen blev jag kvar inomhus ända tills det var dags för förmiddagskaffe. Sambon och jag tog en fika vid dammen innan han skulle iväg för att jobba. Vi åt IKEA:s rabarberpaj med grädde till, medan vi räknade fiskynglen som blivit till i år. Elva stycken fick vi det till hela tiden trots att de inte precis stod stilla vid våra fötter så att vi kunde räkna dem ordentligt. Rabarberpajen var jättegod.Tack Ingvar Kamprad och ni andra för att ni är så duktiga på att baka!


I förpackningen fanns fyra små pajer, så vi har två kvar till nästa fika.

Sen masade jag mig in igen. Bloggade lite, ordnade lite med mina digitala fotona, blev lite piggare av att skriva, för att sen tappa all energi igen. Vad gör man då? Luktar lite på blommorna kanske? Jag gick ut och plockade in en bukett luktärter och doften fick mig faktiskt på lite bättre humör.

De vackra ringblommorna då? Som bara står där i solen till ingen nytta. Jag tog en bunke och plockade varenda utslagen blomma, tog loss blombladen och lade dem för torkning på ett fat. Färgexplosionen i gult och orange fick mig på ännu bättre humör.

Jag måste ha mer dofter, tänkte jag, mer energi. Så jag gick ut i trädgården och skördade den citrontimjan, oregano och citronmeliss som vuxit upp sen senaste plockningen. Jag tog saxen och gick till pallkragen där den slätbladiga persiljan växer. Klippte ner den och ansade den så enbart bladen blev kvar. Nu får bladen torka på ett par brickor någon dag innan jag fryser in den.
Gurkörten då? Den hade jag ju glömt! Den blommar hela sommaren med himmelsblå blommor och den blommar fortfarande.

När jag tagit in de blå blommorna och började ta av dem "kläderna" blev de till en hel liten historia.

Ser ni de två gästerna till vänster som anländer till galaföreställningen? De stannar till vid garderoben och tar av sig "ytterkläderna" för att sedan mingla med resten av gästerna.

Kvällen går och stämningen är på topp. Nu vill gästerna bada i poolen. En efter en hoppar de ner i poolens kalla vatten för att svalka sig...

På eftermiddagen tog jag hand om "gästerna" och lät dem kyla av sig ordentligt i min frys. Där får de vara ett tag. För att sedan dyka upp igen på någon ny fest. Kanske i en kanna med friskt vatten som behöver kylas.

"Den som reser har något att berätta." Så sa någon vis person en gång. Jag skulle kunna berätta mycket om de resor som jag själv har gjort i världen. Men man får heller inte förakta de resor man gör dagligen, i tanken och i fantasin. "Att resa är att leva", sa H.C. Andersen. Att resa, om det så sker i verkligheten eller i fantasin får MIG att leva. Ibland kan resandet t.o.m. lösa upp och skingra ett grått moln som gör att man inte kan se riktigt klart.